Staffan minns
HUR MOXIES KOM TILL:
Staffan : Som jag kommer ihåg det var det flera influenser som ledde fram till att vi ville starta ett popband, det som senare skulle bli MOXIES.
Den första avgörande faktorn var mitt – och säkert också de andras – möte med den brittiska popvågen : alla dess band med unga, ofta tonåriga medlemmar, spelandes en musik som var så full av liv, spännande och vital på ett sätt som jag inte hade hört tidigare.
Jag kan fortfarande komma ihåg alla starka känslor och stämningar jag kände när jag såg Beatles i Drop-In 1963! Med musiken kom också berättelser – inte minst i Bildjournalen – om en gör-det-själv-mentalitet som fick en att tro att det var möjligt för vem som helst, ja alla unga, att starta popband.
De brittiska förlagorna vittnade livfullt om hur man snabbt gått från inga kunskaper alls till att hjälpligt hantera gitarrer, bas och trummor. Dessutom såg man att det gick att göra om här hemma: Tages, Shanes, Gonks, Beachers. Helt plötsligt kryllade det av svenska popband.
Och inte nog med det, ryktet gick att killar i Varberg hade satt ihop något som liknade popband!
Alltså: det var bara att sätta igång Som jag kommer ihåg det hade Sigge och jag hyst ett brinnande popintresse under flera år.
Speltanken tror jag att jag tog upp först med Sven som dels spelade fiol som jag, men som jag också hade spelat ensembelspel med i Rosenfredskolan. Vi gick ju i samma realskoleklass, 23a, där också P gick som hade tillhört blockflöjtsektionen i Rosenfredsskolans ensembel.
Utifrån de resonemang som jag har för mig att Sven och jag förde var det självklart att bäste kompisen skulle in i gruppen: i mitt fall Sigge och i Svens fall P. Vi var nu 4 personer. Vi var nog på det klara med att vi var ett femmannaband men hur vi blev fem man kommer jag inte ihåg.
P: – Anledningen att vi blev fem tror jag berodde på att Kalle Wallner kom in i bandet på något sätt. Han gick ju i vår klass och inledde sin musikerbana med en elgitarr men gick ju sedan över till att spela trummor i the Girl Hunters.
—————-
Staffan: I samband med att alla letade material till bloggprojektet, dök det upp osignerade hågkomster som skrevs ner till återträffarna 1980 och 1982. Förmodligen skrevs dessa av P, Staffan och eventuellt Sigge och Sven.Delar av dessa anteckningar kommer att komplettera texterna under vinjetten 1980!
1980: Varför blev vi intresserade av att starta en popgrupp? Jo, den engelska popvågen hade sköljt även över västkustens stränder med ett omskakande framträdande av Beatles i TV. Alla läste Bildjournalen, där det stod att läsa om hur man bildade popband. Alla utom Sigge hade spelat instrument av något slag. Sven hade under flera år pysslat med mandolin och fiol, Staffan var en liten djävul på violinen och P blockflöjter av olika storleksgrader. Staffan och Sigge kom på idén att man borde precis som 5000 andra svenska ungdomar starta ett band och pratade med Svenne och P som, liksom Staffan, spelade i skolorkestern, vars repertoar bestående av Mustalainen och Mozart lämnade en del övrigt att önska. Stor förvirring uppstod redan från början om vem som skulle spela vad. Det gällde faktiskt att hitta sitt önskeinstrument. Egendomligt nog nog uppstod inga stridigheter utan det beslöts att Sigge skulle spela bas, Staffan skulle sjunga, Svenne skulle byta ut mandolinen mot en elgitarr och P skulle stå för trummandet. Delar köptes från närmaste järnaffär och av postorderföretaget Claes Olsson i Insjön. Snickarverkstaden på Eskilsgatan 28 användes också för att bygga om gamla radioapparater till förstärkare. Efter två veckors raider på dumpen i Varberg hade vi faktiskt hittat fem radioapparater, varav två som fungerade. I de andra kunde man åtminstone använda högtalarna. Sigge hyrde en bas och det fortfarande namnlösa bandet satte igång att repa i Ps morfars pannrum. I omedelbar anslutning till snickarverkstaden om något skulle paja. Trummor inköptes för 50 kronor av en klasskompis till Staffan vid namn Göran Pålsson. Supersetet bestod av en sprucken virveltrumma, en cymbal och en gigantisk bastrumma med inspektionslucka. Den hade tillhört Hawaii Blue Seven på 30-talet och hade egentligen tjänat ut. Det skulle egentligen ha ingått ett par hi-hatcymbaler i köpet men när dessa varit ”på slipning” i ett par månader insåg vi att de aldrig skulle dyka upp.
2006 Staffan: Det jag vet är att MOXIES första PR-foto, taget i en telemast på Påskberget och daterat maj 1965 – förtjusande snyggt designad bild f.ö. – nämner på baksidan gruppmedlemmarna : Sigvard Ivarsson, Per-Erik Karlsson, Sven Jönsson, Karl-Gustav Wallner och Staffan Wennerlund. Kalle Wallner gick också i vår klass men hur han kom med här har jag totalt glömt. Detta borde vara Moxies Mk II. Sigge och jag var redan popnördar med ett mer än intensivt popintresse och våra bästisår och erfarenhet av tusentals poplåtar de senaste åren skulle komma väl till pass när repertoaren skulle utformas!
Det foto taget uppe på Påskberget som P lagt ut på bloggen med Sven, Sigge, P och Staffan ”staplade på höjden” utgör vad jag kommer ihåg den allra första konstellationen, MOXIES Mk I . Det var i den kvartetten idén om att starta popband väcktes och det vär där de första stapplande stegen togs: Sven startar bygget av gitarr, delar och en mikrofon skickas efter från Clas Ohlsson, jakten på uttjänta radioapparater på dumpen inleds, föräldrar bearbetas för pengar eller tillstånd att teckna avbetalningskontrakt hos Putte etc., etc.
1980: Repetitionerna under vintern och våren 64-65 var synnerligen sporadiska, emellanåt tillsammans med klasskompisen Kalle Wallner och hans kompis Thomas Hallberg. Pannrummet var inte lämpligt som replokal och inför sommaren flyttade vi ut till Ps morfars sommarhus i trädgården, det s.k. sommarrummet. Vi hade också funderat intensivt på vad bandet skulle heta. Förslag var bl.a. Harum Scarums och The Papoosees. Ett par andra förslag var Moxies och Potrzebies som kom av flitigt MAD-läsande. Till slut blev det omröstning och man fastnade för Moxies. Från början The Moxies med The försvann så småningom. Dessutom blev det snitsigare att under autografen skriva Moxies med versaler: MOXIES. Namnet med det skrivsättet var etablerat i samband med PR-kortet , taget i maj-65.
Staffan 2006: Repetitionerna var under den peroden verkligen ”few and far between”.Jag har över huvud taget inga minnen av att ha repat med Thomas Hallberg. Förmodligen existerade den konstellationen bara de gånger då Thomas Hallberg tog med sig sin förstärkare till Eskilsgatans pannrum, alternativt sommarrum. Denna sporadiska och kortlivade konstellation utgör i alla händelser Moxies Mk III. (Se Popdrömmar i Derome)
Det var inför sommaren som Kalle och Thomas började gå sina egna vägar och de fortsatte som tvåmannaband som first Girlhunters och till slut Surfers.
Staffan 2006: Se första medlemsbytet! Sigge gick över till kompgitarr och basen togs över av Hans-Åke som var Stonesdiggare och klasskompis.Denna kortlivade uppsättning är Moxies Mk IV.
Som jag kommer ihåg det var sommaren 65 fylld av lojt repande blandat med vanliga sommarfröjder. När Kalle Weddig kommer med är jag oklar över, men mycket tyder på att han ersätter Sigge under sommaren -65 eller om det möjligen är tidigt på hösten. Sigge kommer kanske ihåg? Moxies Mk V är då ett faktum!
1980: Sigge, som inte kände sig bekväm med spelandet skulle få rollen som vår eminente ”Kontaktman” . Han hade en klasskompis, Kalle Weddig, som redan var kunnig i gitarrspel och sång. Han visade sig vara villig att fylla kompgitarristtomrummet. När skolan startade igen till hösten började P, Staffan och Svenne i gymnasiets första ring och musicerandet börjar nu snitsa till sig. Kalle Weddig var bl.a. duktig på att plocka ut harmonier och sjunga bakgrundsstämma. Sommarrummet blev för kallt så vi flyttade snabbt tillbaka till pannrummet igen trots protester från Ps familj. Här görs nu den första ( och klassiska) bandinspelningen med bl.a. ”Play with fire”. Stort tack till Lars Gunnar Olofsson som lyssnade till bandet och undrade om det var en ruffig liveinspelning med Stones! ( 2006: Det fick oss verkligen att intensivt jobba vidare mot popbandsdrömmens uppfyllelse) Stärkta av detta och närgånget och illa dolt intresse av andra konkurrerande varbergsband -som nyfiket trängdes i källartrappan – fortsatte bandet att skaffa sig en repertoar på åtminstone ett dussin låtar. Ständigt förbättrades nu också bandets utrustning. Svenne hade köpt en Eko-gitarr och Hans-Åke en Eko-bas. Inför basköpet hade hela gänget på moped kört de närmare tre milen till Valdes musik i Falkenberg och besett en elktrisk ståfela. Det blev emellertid en Eko-bas. Även Kalle Weddig hade en helakustisk elgitarr av Eko-fabriket.
Vi närmar oss nu första spelningen. En julaktion i Tofta bygdegård, 11 december 1965. Det skulle bli en dubbelföreställning i kaffepausen tillsammans med Watt 66 – bandet med den formidable trummisen Hjallis. Enligt hågkomster skedde resan till Tofta med tåg där vi på ofta station mottogs av George och Lars-Gunnar Olofsson från George Inc., den i förhandsartikeln åsyftade ”ortens poporkester”. Framträdandet blev nervöst men genomfördes med stor förtröstan på Rolling Stones repertoar. Och som det senare skulle heta : ”på åhörarnas trumhinnor.” enligt Hallands Nyheters auktionsrecensent Jonnie Olsson. Gaget var 10 (?) kronor per man och fri läsk.
(se också avdelningen Tidningsklipp)
Vi medverkade också vid en spelning runt Lucia – i så fall bara ett par dagar senare eftersom Lucia inföll tisdagen efter Toftaspelningen – i Eskils källare, uppe på Varbergs fästning tillsammans med Slackers.
Sporrade av dessa enorma framgångar återupptogs repetitionerna med förnyad energi. Bandet hade tidigare under hösten flyttat repetitionerna till gillestugan i Staffans föräldrars nybyggda villa på Mariedalsvägen 8.
Kalle Weddig fixade en spelning i IOGT-lokalen i Varberg för föreningen URK, vars namn vi hade mycket roligt åt som MAD-diggare. Ungdomens Röda Kors alltså. Publiken var från låga tonåren och uppåt, men desto vildare och entusiastisk. Detta var en tedans på eftermiddagen som började kl 3 och slutade kl 5. För att klara hela spelningen så var vi tvungna att dra hela repertoaren minst två gånger. När vi nu skulle ge oss ut på öppna marknaden fick vi höra att man var tvungen att vara medlem i Svenska Musikerförbundet. Sagt och gjort! MOXIES anmäldes – 15-16-åringarna. Vi fick en röd medlemsbok och lovades att införas i branschkatalogen. Vi fick ange att vi spelade modern schlagermusik – det fanns inte något kryss för pop.
2006 Staffan: Varje månad betalade vi den inte helt oumbärliga summan till Musikerförbundet- jag har kvitton på inbetalningar av 2:- för ett par månader. Förmodligen avkrävdes vi 24:-/år för att vara fackligt anslutna
1980: Om vi fick någon spelning av förbundet minns vi inte. Något popband som fått det har vi inte hört talas om.
När vi nu stod inför det kommersiella genombrottet hade bandet införskaffat en inte föraktlig utrustning. Den hade finansierats genom träget tjatande på föräldrar och genom sommarlovsjobb på Konsum. Hans-Åke hade skaffat jobb på Fototjänst, senare omdöpt till Foto-Ågren. Vi låg inne med en Dynacord King -förstärkare som kompletterades av en hiskeligt stor hembyggd högtalare vars front elegant sprayats med silverfärg. Den skulle förstärka rubbet vilket den gjorde med den äran. Förlåt, basförstärkaren hade P lyckats komma över genom Lars-Gunnar Olofsson. En liten mystiskt osande rörförstärkare på 10 watt. Bashögtalaren var naturligtvis också ett hemmabygge. Vi hade lämnat radiohögtalarstadiet och ånyo handlat hos elektronikhökarn Claes Olsson . Trots det var vi nog det fattigaste bandet i stan – de sanna amatörerna. Våra konkurrenter – det fanns många på den här tiden: Madteachers, Unsurpast Sect, ExtraOrdinairies, Slackers, Watt 66 var alla utrustade till tänderna, med watt i lyxförpackning. Vox-förstärkare var the big thing, Gretsch- och Epiphonegitarrer voro legio.
Nu var det dags för MOXIES första och f.ö. enda turné utanför stan. Eftersom vi oftast tog oss fram på moped med den minimala utrustningen på släp, inskränkte sig aktionsradien till någon mil, i praktiken Varbergs innerstad. Men ett gyllene erbjudande om ett Göteborgsgig tillsammans med ExtraOrdinairies på Burås ungdomsgård i Göteborg kunde inte negligeras. Vad göra? Tåget var enda lösningen. Utrustade med fem studerandebiljetter äntrade vi en 2:a-klasskupé bärande på gitarrer och med två par trumstockar som enda bagage. Extra hade nämligen varit hyggliga nog att låta oss lira på deras prylar. Nervösa till tusen inför storstades kräsna poppublik, besteg vi, stärkta av läsk (ingen förtärde något starkare på den tiden ) scenen på Burås. Jodå, allt gick bra, även om MOXIES sångare större delen av tiden tryckte nervöst i ett hörn och kom inte loss förrän i slutsekunderna. Handen på hjärtat. Publikreaktionerna var kanske inte de som brukade vederfaras Beatles vid deras framträdanden, men vi gick faktiskt hem. Till visst förtret för Extra som ändå var huvudattraktionen och spelade större delen av kvällen.
2006 Staffan: Jo, det stämmer att jag var paralyserad av skräck över att stå på scen och sjunga framför en av storstadens mest kräsna publikum. Ett svårartat trauma som dock fick ett lyckligt slut eftersom publiken artigt applåderade och såväl ägg som tomater lyste med sin frånvaro. Dock har jag några frågor: var inte kontaktmannen med? Jag menar för att signa oss till fler stortadsställen och succéspelningar? Vi bodde över hos släktingar till Hans-Åke som bodde på höjden öster om järnvägsspåren i Mölndal. Någon vänlig manlig släkting hämtade oss i bil såvitt jag minns. Jag tror att denna spelning faktiskt i tiden låg före URK-spelningen, nämligen 2 februari 1966. Någon som kan verifiera detta?
1980: Poplivet på Västkusten, liksom övriga delar av landet, var vid den här tiden mycket livligt. Popklubbar växte upp som svampar ur jorden. Inte bara i staden utan även ute på landsbygden. I Varberg fanns poptemplet nummer 1 – Sunds. En gammal restaurang ute på Getterön. Den startades 1964 av två oförvägna varbergsbröder och dit drogs ungdomar från hela landet, inte minst på sommaren: det fanns ett par campingplatser i Sunds omedelbara närhet.
Om man spelat på Sunds var man etablerad i Varberg som popband. Många storheter lirade där. Exempel är Beachers från Göteborg, Shakers d:o, Namelosers och Gonks från Malmö. Annabee-Nox från Stockholm. Bröderna tog också hem mängder med utländska halvstorheter. Det var nämligen inga spärrar för utländska artister att jobba här på det glada 60-talet. Dee-Jays och något senare King George & The Harlem Kiddies för att nämna några. MOXIES blev etablerade här under sommaren 1966, bl.a. genom att spela nonstop med husbandet Beachers innehållande bröderna Plunt, Urmas och Juha, Jüri Lepik och sångaren Tommie Kristiansson. Resten av sommaren fördrevs med att bada, hänga på Sunds, repeterande. Vi hade också under sommaren återvänt till Ps morfars uthus (det s.k. sommarrummet) där P bosatt sig för gott. Vi hade alltså tillgång till en replokal där vi kunde vara när vi ville. Grannarna var inte alltid förstående och saknade musikalisk taktkänsla samt uppskattning för den enastående kulturgärning som dess tonåriga avantgardistiska konstnärer höll på att utföra. Kunde vi kandke hjälpa att även sena timmar fick tas till ibland!?!
Nu är vi inne på hösten 1966. Vi hade nu ca en spelning i veckan i Parken, Folkets Hus, skoldanser och andra lokala ställen – inte att förglömma de egna popgalorna i Folkets Hus tillsammans med bl.a. George Incorporated. Fantastiskt då P kunde få polistillstånd som 17-åring.
Andra höjdpunkter i karriären var en popgala i Parken där vi spelade som förband till engelska Factotums. Det var också vanligt att folkparken blandade dansband med popgrupper. Ibland körde folkparken med dubbla scener och vi kunde då glädja oss åt att dela kvällen med något etablerat gäng som Jonny Örberg eller Tötas. Framför oss böljade ett dansgolv med över 1000 personer. Tala om att man fick gåshud! Detta utspelar sig ett par decennier innan ståpäls blev ett modeord, nota bene!
2006 Staffan: Om de alltid hade något att dansa till, ja! Jag har för mig att en sådan danskväll i Parken, med just 1000-talet personer i lokalen, hamnade trumslagare K. i en konstnärlig kris. Vid förberedelserna för att börja spela den, nåja måttligt, poppiga Hi Lilli Hi Lo, hördes det från trummorna: – Jag vägrar att spela den! Förvirring utbryter i bandet och desslikes polsk riksdag. Medan de tilltänkta dansparen står arm i arm i väntan på att musiken skall komma igång viner kommentarer mellan banddeltagarna. Någon tar ledningen och makten och bestämmer att besökarna har betalt för att få musik att dansa till och då skall de få det! Alltså, vi börjar spela låten men utan trummor och med trumslagare K. med armarna i kors över bröstet likt en vred indianhövding. Vad jag minns körde vi första versen – nja unplugged var kanske att ta i – men trumlöst. Möjligen andra också varefter trumslagare K. kände att han fått utlopp för sina känslor, made his point, så att säga, och fann det för gott att hänga med kamraterna i bandets väg mot slutackordet! En så här i efterhand kul incident som stannat kvar i minnet.
1980: Under hösten stod det klart att Kalle som nu gick i sista ring tänkte lämna bandet för att koncentrera sig på sin examen. När han beslöt att lämna oss så beslöt vi att upplösa bandet, eftersom det var ett kompisgäng. Sista spelningen var framme i oktober- november 1966 i Högre Allmänna Läroverkets nedre hall. En skoldansspelning för fotoklubben Reflex där P av en händelse råkade vara ordförande. Alla skiljdes i vänskap. Hans-Åke fortsatte en tid i Varbersgruppen Slackers. Sven gjorde inhopp då och då som restaurangmusiker på bl.a. Stadt i Varberg tillsammans med italienska dansorkestrar. P gjorde en kort sejour som trummis i dansbandet Jean-Bennys från Tofta. Staffan och Kalle jammade emellanåt i lösa konstellationer.
Åren gick. MOXIES-medlemmarna började efter några år i förskingringen träffas hos P på annandagen, spela det enda existerande bandet, titta på gamla kort och gråta en skvätt.
På sommaren 1980 anordnades en 60-talsfest på Socitetsrestaurangen i Varberg. Vi var nämligen inte det enda band som var nostalgiska. Alla gamla band ville lira igen för gamla tiders skull. Alla gamla MOXIES-medlemmar förutom Kalle Weddig lyckades stråla samman en helg strax före midsommar. En kompgitarrist efterlystes. Bertil Lindqvist var en gammal kompis som lirat i Slackers på 60-talet och han visade sig inte helt oövertalbar. Sagt och gjort. MOXIES uppstod från de döva för en kväll och hade hjärtans roligt. Tillställningen var pampigt upplagd. Bl.a. bandade lokalradion valda delar av festkvällen där 500 personer samlats. Två av låtarna som framfördes av oss spelades i lokalradion senare. Det hela var så kul att vi beslutade att vi skulle försöka samlas igen och spela för skojs skull. Planerna svällde ut alltmer och till slut kom någon mindre tillräknelig person på att man skulle kunna banda eländet och göra nostalgikassetter. men varför inte ta steget fullt ut och göra en LP sade någon försiktigt. Så blev det. Omdömet var inte i paritet med entusiasmen. Under påskhelgen 1982 samlades gänget i Mountain Lion Studios – d.v.s. ett vardagsrum i en villa i Varberg, Pumavägen 7 -och spelade av hjärtans lust. Ånyo med stor förtröstan på åhörarnas trumhinnor. Det kan knappas förnekas att skivdebuten skedd med is i magen. De ekonomiska kalkylerna som gjordes upp växte som en nationalbudget. Men projektet skulle genomföras. Omgivna av vänner och intresserade grannar roade vi oss kungligt i fyra dagar med att spela, äta, festa och sova. Huvudsaken var att ha roligt i gamla vänners lag och spelglädjen var viktigare än perfektionismen. Det färdiga resultatet speglar detta och har blivit ett anspråkslöst försök att visa hur det lät på sextiotalet. Den glada amatörismen från den tiden har ju i viss mån kommit tillbaka med den stora skillnaden att nya unga band idag inte kopierar andra utan gör egen musik. Men det var så här det lät runt om i Sverige vid sextiotalets mitt, på skoldanser, i källare och på ungdomsgårdar.
”Jag kan berätta, ty jag var med”
Johan Ludvig Runeberg: ”Fänrik Ståls sägner
————————————-
Var fick dom allt ifrån?
eller
Ursprunglig inspiration till repertoaren.
Utifrån de inspelningar som finns kvar, framför allt från skoldansen 15 oktober 1966, har jag låtit folk i min omgivning föra över dessa inspelningar till CD. Eftersom låtordningen från skoldansen inte finns kvar har jag tagit mig friheten att konstruera en låtordning. Det innebär att nedanstående lista är tillrättlagd för att samma artists låtar inte skall ligga ihop etc. men fram tills dess att en troligare låtordning dyker upp så ser låtordningen på skivorna ut som följer. 2. ”Don´t ask me what I said”. Paul Joneskomposition från Manfred Manns första LP, ”The Five Faces of Manfred Mann” (1964). Detta första sidans andra spår var mycket populärt i Derome. Vill minnas att denna välrepeterade tolva satt tight som en smäck och användes som öppningslåt varhelst MOXIES spelade. 3. ”Four strong winds”. The Searchers var favoriter hos mig, inte minst för sin säkra stämsång. På LP:n ”Take Me For What I´m Worth” (1965) fanns denna känsliga ballad, en amerikansk klassiker, precis innan andra sidans slutspår och titellåt. 4. ”Memphis Tennessee”. Alla spelade låtar av Cuck Berry men denna berättelse berörde mig extra. Dock lånade vi stil och utförande från Johnny Rivers. Tio-i-topp september 64. Kommer ni ihåg? 5. ”I´m a loser”. Beatles och Rolling Stones var lika stora. Ibland var Beatles och deras låtar bäst. Men så kom Stones med nå´t nytt och bluesigt och så….Från ”Beatles For Sale” 1964 6.”Take it or leave it”. Rolling Stones via The Searchers. Här fanns två favoritband som gjorde var sin tolkning av en ballad från ”Aftermath” . Vi talar jul/nyår 65/66 7. ALLA spelade ”Hi heel sneakers” Att det var en klassisk bluesdänga förstod t.o.m. vi nere i Ps pannrum. Tommy Tucker, alias Robert Higginbotham, fick ett sent erkännande 1982, 1966 hade vi hört Johnny Rivers. Igen! Under mina musikarkeologiska raider har jag också gått igenom vinylhyllan och hittat ”It´s the Searchers” från 1964. Searchers var en stor influens för mig och på denna skiva ingår också Tuckers/Higginbothams komposition. När jag lyssnar på den inser jag att Searchers inspelning var minst lika inflytelserik som Johnny Rivers! ”- Två tongivande förebilder som gör samma låt! Aaahhh, den låten måste vi göra!!”
8. ”Honey don´t”. Countrydänga från ”Beatles For Sale” som Carl Perkins skrivit, ursprungligen baksida till hitsingeln ”Blue suede shoes” 9. ”As tears go by”. Rolling Stones via Marianne Faithful. Det går väl. 10. ”Things we said today”. Jag har en minnesbild av att ha åkt tåg till Göteborg med Anna-Carin och Sigge där vi såg ”A Hard Day´s Night” – men det var senare än under premiäråret 1964. Men hela soundtracket älskades av två mods i Derome . Göteborgsresan företog vi – enligt anteckningarna på baksidan av biljetten – 1966. 11. ”Mother´s little helper”. Stones, våra andra husgudar, och ”Aftermath” (1965) där vi lärde oss långa textsjok till nästan alla låtarna- utom ”Going home”. Detta var en höjdare. Vass text! 12. ”I won´t untie you”. Shanes var bra, vi tog tre låtar från deras andra LP ”The Shanegang” (1965) som jag tror fanns i Hans-Åkes skivsamling eller var det Kalles? ”Blue feeling” och denna favorittryckare. Den tredje är nr 17. 13. ”Tell me why”. Från ”A Hard Day´s Night” (1964) .Igen. Mycket stark influens. 14.”So mystifying”. Kinks!! LP:n med de röda jaktrockarna! Lisebergs stjärnscen. Det var häftigt och ”So mystifying” så häftigt som vi kunde bli. Från debutalbumet ”Kinks” (1964), en skiva som gjorde starkt intryck. 15. ”Boys”. Beatles ”Please, please me” , ja LP:n alltså, rymde denna enkla B-12:a, ursprungligen en hit med ”The Shirelles” 1960. Beatles var ju länge också ett coverband!
16. ”Tell me” Stones 1964 och en av de tre låtar vi först repade in. ”Play with fire” och ”Baby please don´t go” var de andra numren P,Sigge, Sven och jag slet med i Ps pannrum . Nanker-Phelge lät häftigare än Jagger-Richards men att vi spelade en Stoneskomposition var ställt utom alla tvivel. 17. ”Going up to the city”. Denna plockade vi också från ”The Shanegang”. Shanes hade i sin tur lånat av Mose Allison. 18. ”Needles and pins”. The Searchers låg på Tio-i-topp i februari -64 med denna klassiska tryckare. Tilltalade oss med veka hjärtan. Stort tack till Kalle Weddig för urhög andrastämma. 19. ”For your love”.Yardbirds och Clapton. Men det tänkte vi inte på då, i april-65. Det var bara en häftig låt! 20. ”Untie me”. Ytterligare en låt från ”Five Faces of Manfred Mann”(1964). Passar min röst och bandet som en handske. Tycker jag. 21. ”No no no no”. Denna låt låg på The Sorrows LP ”Take A Heart” (1965). Gösta Karlsson var ägare till denna obskyra skiva som vi fick låna länge nog för att ta ut såväl text som komp. Har han kvar den kan han kränga den på samlarmarknaden för en tusenlapp eller två idag. Vi gjorde titellåten också! 22.”You better move on”. Stones lärde oss digga Arthur Alexander som också Beatles lånade av (”Anna” bl.a.) Från ”Around and Around” (1964) 23. ”I don´t want to see you again”. Lennon/McCartney, men förmodligen Paul, gav denna låt till Jane Ashers brorsa och dennes sångkamrat. Peter & Gordon fick ytterligare en hit och vi lånade till tryckaravdelningen. 24. ”Poison ivy”. Leiber & Stoller för första gången – men inte sista! Texten var lurig att ta ut och det tog många år att förstå innebörden. Från Rolling Stones ”Around and Around” (1964) 25. ”Stop your sobbing”. Ray Davies utsökta hitpotenta låt återfanns också på ”Kinks” (1964) 26. ”It´s gonna be allright”. Jag var mycket svag för Gerry & The Pacemakers. Slogs nog rätt mycket för att få in den här singelhiten från filmäventyret ”Ferry Cross The Mersey” i repertoaren.Låten slog ordentligt i början på 1965. Lysande låt och lysande gitarrintro av Sven och/eller Kalle. 27. ”Congratulations”.Favorit-Stones-tryckare. Hans-Åke och Sigge var mina vapendragare i kampen för fler Stoneslåtar. Denna singelbaksida från 1965 är en favorit. Så var den lätt att repa in också!
28.”Roadrunner” En av epokens häftigaste låtar!! Eugene McDaniels med artistnamnet Bo Diddley är mannen bakom denna låt som de tuffa banden gjorde. Pretty Things gjorde en version som imponerade på mig. För mig var det potenta band med stursk självsäkerhet och rejält kunnande som vågade sig på den här godingen. Vi lutade oss till viss del mot Zombies version som jag hade på skiva, men även andra rhythm-n-bluesbandsinfluenser ligger bakom vår tolkning. Alla band som någonsin spelat (in) den här och vars version nått våra öron kan känna sig som influenser!! 29. ”No reply”. ”Beatles For Sale”. Say no more!!! 30. ”Roll over Beethoven”. Chuck Berry via Beatles. Två husgudar på samma gång. Från ”With Thae Beatles” (1963) 31. ”The kids are allright”. Från The Who´s första LP 1965, kultförklarade ”My Generation” med sitt klassiska omslagsfoto. Mitt ex lånade jag ut till syrrans kompis Eva Andersén från Lejet. Hon trodde sig ha repat den och ersatte mig med ”Them Again”, en skiva som skulle göra musikrevolution i mitt liv.Men på 80-talet köpte jag ett begagnat vinylex av Who- LP:n, låtarna och omslaget ville inte släppa mig. Låten blev en hit på Tio-i-topp precis i samma veva som spelningen vid inspelningstillfället – där visade vi stor påpasslighet. Men jag kommer ihåg att den var inte ordentligt repad och vi var lite osäkra på framförandet! 32. ”Woman”. Äntligen en originallåt från favoritbandet The Zombies. Men de var ju så orgelbaserade att ingen låt, mer än denna, ”passed the audition”.Vi gjorde visserligen ”Sticks and stones” från samma LP men den låten var ju lite mera ”allmängods”. Från debut-LP:n ”Begin Here”(1965). Tycker att alla i bandet och särskilt de tre gitarrerna gör väldigt bra ifrån sig här. 33. ”Run for your life”. Beatles ”Rubber Soul”. Kom lagom till julen 1965 ( 3 december för att vara exakt) och i början av 1966 gick vi i ett Rubber Soul-rus. Kul att vi kunde göra denna Lennonkomposition rättvisa.
34. ”Hi Lili Hi Lo” Förstår inte riktigt hur den här låten tog sig in i repertoiren. Visst, den fanns på LP med Manfred Mann och Shanes hade en mindre hit med den. Shanes hade dock en mycket såsigare trummis än vi!
35. ”Donna” Richie Valens gamla tryckare var ytterligare en lätt – och lättrepeterad – goding som ”alla” gjorde. Vi också, även om såväl inspelning som sång svajar här.
Inspelade i någon av våra replokaler, troligen sommarrummet av akustiken att döma, men utan datum:
36. ”Plättlaggen”. Jag tror att detta är en sammansvärjning mellan Svenne, P, Spotnicks och Thore Skogman. Men kul är det. 37. ”MOXIES theme”. Detta var en överraskning när jag hittade den på en kassett med MOXIES-inspelningar. Jag har trott att det är en original Sven Jönsson. Snälla , ta mig inte ur den tron även om jag har fel!
De gamla inspelningar som jag låtit sammanställa på CD är remastrade av Sven-Åke Isaksson, Klas Westerdahl, Bob Lander och Reine Lundquist. Tack!
Trolig spelordning 15 oktober 1966.
Om man kan utgå ifrån att de mp3-filer som P gjorde av originalrullbandet återger innehållet kronologiskt är följande spelordning den troliga:
Take it or leave it, As tears go by, Hi Lili Hi Lo, Hi heel sneakers, Honey don´t, I´m a loser, Things we said today, It´s gonna be allright, No reply, Roll over Beethoven, Run for your life, Needles and pins, For your love, Untie me, No no no no, You better move on, Poison Ivy, I don´t want to see you again, Congratulations, Stop your sobbing, Woman, Plättlaggen, (Paus? Jag har för mig att Plättlaggen signalerade paus. Kommer någon ihåg och kan bekräfta?) Mother´s little helper, Don´t ask me what I said, Four strong winds, Memphis, I won´t untie you, Tell me why, So mystifying, Boys, Tell me, Donna, Roadrunner, Going up to the city, The kids are allright.
P: – Anledningen att vi blev fem tror jag berodde på att Kalle Wallner kom in i bandet på något sätt. Han gick ju i vår klass och inledde sin musikerbana med en elgitarr men gick ju sedan över till att spela trummor i the Girl Hunters.
—————-
Staffan: I samband med att alla letade material till bloggprojektet, dök det upp osignerade hågkomster som skrevs ner till återträffarna 1980 och 1982. Förmodligen skrevs dessa av P, Staffan och eventuellt Sigge och Sven.Delar av dessa anteckningar kommer att komplettera texterna under vinjetten 1980!
1980: Varför blev vi intresserade av att starta en popgrupp? Jo, den engelska popvågen hade sköljt även över västkustens stränder med ett omskakande framträdande av Beatles i TV. Alla läste Bildjournalen, där det stod att läsa om hur man bildade popband. Alla utom Sigge hade spelat instrument av något slag. Sven hade under flera år pysslat med mandolin och fiol, Staffan var en liten djävul på violinen och P blockflöjter av olika storleksgrader. Staffan och Sigge kom på idén att man borde precis som 5000 andra svenska ungdomar starta ett band och pratade med Svenne och P som, liksom Staffan, spelade i skolorkestern, vars repertoar bestående av Mustalainen och Mozart lämnade en del övrigt att önska. Stor förvirring uppstod redan från början om vem som skulle spela vad. Det gällde faktiskt att hitta sitt önskeinstrument. Egendomligt nog nog uppstod inga stridigheter utan det beslöts att Sigge skulle spela bas, Staffan skulle sjunga, Svenne skulle byta ut mandolinen mot en elgitarr och P skulle stå för trummandet. Delar köptes från närmaste järnaffär och av postorderföretaget Claes Olsson i Insjön. Snickarverkstaden på Eskilsgatan 28 användes också för att bygga om gamla radioapparater till förstärkare. Efter två veckors raider på dumpen i Varberg hade vi faktiskt hittat fem radioapparater, varav två som fungerade. I de andra kunde man åtminstone använda högtalarna. Sigge hyrde en bas och det fortfarande namnlösa bandet satte igång att repa i Ps morfars pannrum. I omedelbar anslutning till snickarverkstaden om något skulle paja. Trummor inköptes för 50 kronor av en klasskompis till Staffan vid namn Göran Pålsson. Supersetet bestod av en sprucken virveltrumma, en cymbal och en gigantisk bastrumma med inspektionslucka. Den hade tillhört Hawaii Blue Seven på 30-talet och hade egentligen tjänat ut. Det skulle egentligen ha ingått ett par hi-hatcymbaler i köpet men när dessa varit ”på slipning” i ett par månader insåg vi att de aldrig skulle dyka upp.
2006 Staffan: Det jag vet är att MOXIES första PR-foto, taget i en telemast på Påskberget och daterat maj 1965 – förtjusande snyggt designad bild f.ö. – nämner på baksidan gruppmedlemmarna : Sigvard Ivarsson, Per-Erik Karlsson, Sven Jönsson, Karl-Gustav Wallner och Staffan Wennerlund. Kalle Wallner gick också i vår klass men hur han kom med här har jag totalt glömt. Detta borde vara Moxies Mk II. Sigge och jag var redan popnördar med ett mer än intensivt popintresse och våra bästisår och erfarenhet av tusentals poplåtar de senaste åren skulle komma väl till pass när repertoaren skulle utformas!
Det foto taget uppe på Påskberget som P lagt ut på bloggen med Sven, Sigge, P och Staffan ”staplade på höjden” utgör vad jag kommer ihåg den allra första konstellationen, MOXIES Mk I . Det var i den kvartetten idén om att starta popband väcktes och det vär där de första stapplande stegen togs: Sven startar bygget av gitarr, delar och en mikrofon skickas efter från Clas Ohlsson, jakten på uttjänta radioapparater på dumpen inleds, föräldrar bearbetas för pengar eller tillstånd att teckna avbetalningskontrakt hos Putte etc., etc.
1980: Repetitionerna under vintern och våren 64-65 var synnerligen sporadiska, emellanåt tillsammans med klasskompisen Kalle Wallner och hans kompis Thomas Hallberg. Pannrummet var inte lämpligt som replokal och inför sommaren flyttade vi ut till Ps morfars sommarhus i trädgården, det s.k. sommarrummet. Vi hade också funderat intensivt på vad bandet skulle heta. Förslag var bl.a. Harum Scarums och The Papoosees. Ett par andra förslag var Moxies och Potrzebies som kom av flitigt MAD-läsande. Till slut blev det omröstning och man fastnade för Moxies. Från början The Moxies med The försvann så småningom. Dessutom blev det snitsigare att under autografen skriva Moxies med versaler: MOXIES. Namnet med det skrivsättet var etablerat i samband med PR-kortet , taget i maj-65.
Staffan 2006: Repetitionerna var under den peroden verkligen ”few and far between”.Jag har över huvud taget inga minnen av att ha repat med Thomas Hallberg. Förmodligen existerade den konstellationen bara de gånger då Thomas Hallberg tog med sig sin förstärkare till Eskilsgatans pannrum, alternativt sommarrum. Denna sporadiska och kortlivade konstellation utgör i alla händelser Moxies Mk III. (Se Popdrömmar i Derome)
Det var inför sommaren som Kalle och Thomas började gå sina egna vägar och de fortsatte som tvåmannaband som first Girlhunters och till slut Surfers.
Staffan 2006: Se första medlemsbytet! Sigge gick över till kompgitarr och basen togs över av Hans-Åke som var Stonesdiggare och klasskompis.Denna kortlivade uppsättning är Moxies Mk IV.
Som jag kommer ihåg det var sommaren 65 fylld av lojt repande blandat med vanliga sommarfröjder. När Kalle Weddig kommer med är jag oklar över, men mycket tyder på att han ersätter Sigge under sommaren -65 eller om det möjligen är tidigt på hösten. Sigge kommer kanske ihåg? Moxies Mk V är då ett faktum!
1980: Sigge, som inte kände sig bekväm med spelandet skulle få rollen som vår eminente ”Kontaktman” . Han hade en klasskompis, Kalle Weddig, som redan var kunnig i gitarrspel och sång. Han visade sig vara villig att fylla kompgitarristtomrummet. När skolan startade igen till hösten började P, Staffan och Svenne i gymnasiets första ring och musicerandet börjar nu snitsa till sig. Kalle Weddig var bl.a. duktig på att plocka ut harmonier och sjunga bakgrundsstämma. Sommarrummet blev för kallt så vi flyttade snabbt tillbaka till pannrummet igen trots protester från Ps familj. Här görs nu den första ( och klassiska) bandinspelningen med bl.a. ”Play with fire”. Stort tack till Lars Gunnar Olofsson som lyssnade till bandet och undrade om det var en ruffig liveinspelning med Stones! ( 2006: Det fick oss verkligen att intensivt jobba vidare mot popbandsdrömmens uppfyllelse) Stärkta av detta och närgånget och illa dolt intresse av andra konkurrerande varbergsband -som nyfiket trängdes i källartrappan – fortsatte bandet att skaffa sig en repertoar på åtminstone ett dussin låtar. Ständigt förbättrades nu också bandets utrustning. Svenne hade köpt en Eko-gitarr och Hans-Åke en Eko-bas. Inför basköpet hade hela gänget på moped kört de närmare tre milen till Valdes musik i Falkenberg och besett en elktrisk ståfela. Det blev emellertid en Eko-bas. Även Kalle Weddig hade en helakustisk elgitarr av Eko-fabriket.
Vi närmar oss nu första spelningen. En julaktion i Tofta bygdegård, 11 december 1965. Det skulle bli en dubbelföreställning i kaffepausen tillsammans med Watt 66 – bandet med den formidable trummisen Hjallis. Enligt hågkomster skedde resan till Tofta med tåg där vi på ofta station mottogs av George och Lars-Gunnar Olofsson från George Inc., den i förhandsartikeln åsyftade ”ortens poporkester”. Framträdandet blev nervöst men genomfördes med stor förtröstan på Rolling Stones repertoar. Och som det senare skulle heta : ”på åhörarnas trumhinnor.” enligt Hallands Nyheters auktionsrecensent Jonnie Olsson. Gaget var 10 (?) kronor per man och fri läsk.
(se också avdelningen Tidningsklipp)
Vi medverkade också vid en spelning runt Lucia – i så fall bara ett par dagar senare eftersom Lucia inföll tisdagen efter Toftaspelningen – i Eskils källare, uppe på Varbergs fästning tillsammans med Slackers.
Sporrade av dessa enorma framgångar återupptogs repetitionerna med förnyad energi. Bandet hade tidigare under hösten flyttat repetitionerna till gillestugan i Staffans föräldrars nybyggda villa på Mariedalsvägen 8.
Kalle Weddig fixade en spelning i IOGT-lokalen i Varberg för föreningen URK, vars namn vi hade mycket roligt åt som MAD-diggare. Ungdomens Röda Kors alltså. Publiken var från låga tonåren och uppåt, men desto vildare och entusiastisk. Detta var en tedans på eftermiddagen som började kl 3 och slutade kl 5. För att klara hela spelningen så var vi tvungna att dra hela repertoaren minst två gånger. När vi nu skulle ge oss ut på öppna marknaden fick vi höra att man var tvungen att vara medlem i Svenska Musikerförbundet. Sagt och gjort! MOXIES anmäldes – 15-16-åringarna. Vi fick en röd medlemsbok och lovades att införas i branschkatalogen. Vi fick ange att vi spelade modern schlagermusik – det fanns inte något kryss för pop.
2006 Staffan: Varje månad betalade vi den inte helt oumbärliga summan till Musikerförbundet- jag har kvitton på inbetalningar av 2:- för ett par månader. Förmodligen avkrävdes vi 24:-/år för att vara fackligt anslutna
1980: Om vi fick någon spelning av förbundet minns vi inte. Något popband som fått det har vi inte hört talas om.
När vi nu stod inför det kommersiella genombrottet hade bandet införskaffat en inte föraktlig utrustning. Den hade finansierats genom träget tjatande på föräldrar och genom sommarlovsjobb på Konsum. Hans-Åke hade skaffat jobb på Fototjänst, senare omdöpt till Foto-Ågren. Vi låg inne med en Dynacord King -förstärkare som kompletterades av en hiskeligt stor hembyggd högtalare vars front elegant sprayats med silverfärg. Den skulle förstärka rubbet vilket den gjorde med den äran. Förlåt, basförstärkaren hade P lyckats komma över genom Lars-Gunnar Olofsson. En liten mystiskt osande rörförstärkare på 10 watt. Bashögtalaren var naturligtvis också ett hemmabygge. Vi hade lämnat radiohögtalarstadiet och ånyo handlat hos elektronikhökarn Claes Olsson . Trots det var vi nog det fattigaste bandet i stan – de sanna amatörerna. Våra konkurrenter – det fanns många på den här tiden: Madteachers, Unsurpast Sect, ExtraOrdinairies, Slackers, Watt 66 var alla utrustade till tänderna, med watt i lyxförpackning. Vox-förstärkare var the big thing, Gretsch- och Epiphonegitarrer voro legio.
Nu var det dags för MOXIES första och f.ö. enda turné utanför stan. Eftersom vi oftast tog oss fram på moped med den minimala utrustningen på släp, inskränkte sig aktionsradien till någon mil, i praktiken Varbergs innerstad. Men ett gyllene erbjudande om ett Göteborgsgig tillsammans med ExtraOrdinairies på Burås ungdomsgård i Göteborg kunde inte negligeras. Vad göra? Tåget var enda lösningen. Utrustade med fem studerandebiljetter äntrade vi en 2:a-klasskupé bärande på gitarrer och med två par trumstockar som enda bagage. Extra hade nämligen varit hyggliga nog att låta oss lira på deras prylar. Nervösa till tusen inför storstades kräsna poppublik, besteg vi, stärkta av läsk (ingen förtärde något starkare på den tiden ) scenen på Burås. Jodå, allt gick bra, även om MOXIES sångare större delen av tiden tryckte nervöst i ett hörn och kom inte loss förrän i slutsekunderna. Handen på hjärtat. Publikreaktionerna var kanske inte de som brukade vederfaras Beatles vid deras framträdanden, men vi gick faktiskt hem. Till visst förtret för Extra som ändå var huvudattraktionen och spelade större delen av kvällen.
2006 Staffan: Jo, det stämmer att jag var paralyserad av skräck över att stå på scen och sjunga framför en av storstadens mest kräsna publikum. Ett svårartat trauma som dock fick ett lyckligt slut eftersom publiken artigt applåderade och såväl ägg som tomater lyste med sin frånvaro. Dock har jag några frågor: var inte kontaktmannen med? Jag menar för att signa oss till fler stortadsställen och succéspelningar? Vi bodde över hos släktingar till Hans-Åke som bodde på höjden öster om järnvägsspåren i Mölndal. Någon vänlig manlig släkting hämtade oss i bil såvitt jag minns. Jag tror att denna spelning faktiskt i tiden låg före URK-spelningen, nämligen 2 februari 1966. Någon som kan verifiera detta?
1980: Poplivet på Västkusten, liksom övriga delar av landet, var vid den här tiden mycket livligt. Popklubbar växte upp som svampar ur jorden. Inte bara i staden utan även ute på landsbygden. I Varberg fanns poptemplet nummer 1 – Sunds. En gammal restaurang ute på Getterön. Den startades 1964 av två oförvägna varbergsbröder och dit drogs ungdomar från hela landet, inte minst på sommaren: det fanns ett par campingplatser i Sunds omedelbara närhet.
Om man spelat på Sunds var man etablerad i Varberg som popband. Många storheter lirade där. Exempel är Beachers från Göteborg, Shakers d:o, Namelosers och Gonks från Malmö. Annabee-Nox från Stockholm. Bröderna tog också hem mängder med utländska halvstorheter. Det var nämligen inga spärrar för utländska artister att jobba här på det glada 60-talet. Dee-Jays och något senare King George & The Harlem Kiddies för att nämna några. MOXIES blev etablerade här under sommaren 1966, bl.a. genom att spela nonstop med husbandet Beachers innehållande bröderna Plunt, Urmas och Juha, Jüri Lepik och sångaren Tommie Kristiansson. Resten av sommaren fördrevs med att bada, hänga på Sunds, repeterande. Vi hade också under sommaren återvänt till Ps morfars uthus (det s.k. sommarrummet) där P bosatt sig för gott. Vi hade alltså tillgång till en replokal där vi kunde vara när vi ville. Grannarna var inte alltid förstående och saknade musikalisk taktkänsla samt uppskattning för den enastående kulturgärning som dess tonåriga avantgardistiska konstnärer höll på att utföra. Kunde vi kandke hjälpa att även sena timmar fick tas till ibland!?!
Nu är vi inne på hösten 1966. Vi hade nu ca en spelning i veckan i Parken, Folkets Hus, skoldanser och andra lokala ställen – inte att förglömma de egna popgalorna i Folkets Hus tillsammans med bl.a. George Incorporated. Fantastiskt då P kunde få polistillstånd som 17-åring.
Andra höjdpunkter i karriären var en popgala i Parken där vi spelade som förband till engelska Factotums. Det var också vanligt att folkparken blandade dansband med popgrupper. Ibland körde folkparken med dubbla scener och vi kunde då glädja oss åt att dela kvällen med något etablerat gäng som Jonny Örberg eller Tötas. Framför oss böljade ett dansgolv med över 1000 personer. Tala om att man fick gåshud! Detta utspelar sig ett par decennier innan ståpäls blev ett modeord, nota bene!
2006 Staffan: Om de alltid hade något att dansa till, ja! Jag har för mig att en sådan danskväll i Parken, med just 1000-talet personer i lokalen, hamnade trumslagare K. i en konstnärlig kris. Vid förberedelserna för att börja spela den, nåja måttligt, poppiga Hi Lilli Hi Lo, hördes det från trummorna: – Jag vägrar att spela den! Förvirring utbryter i bandet och desslikes polsk riksdag. Medan de tilltänkta dansparen står arm i arm i väntan på att musiken skall komma igång viner kommentarer mellan banddeltagarna. Någon tar ledningen och makten och bestämmer att besökarna har betalt för att få musik att dansa till och då skall de få det! Alltså, vi börjar spela låten men utan trummor och med trumslagare K. med armarna i kors över bröstet likt en vred indianhövding. Vad jag minns körde vi första versen – nja unplugged var kanske att ta i – men trumlöst. Möjligen andra också varefter trumslagare K. kände att han fått utlopp för sina känslor, made his point, så att säga, och fann det för gott att hänga med kamraterna i bandets väg mot slutackordet! En så här i efterhand kul incident som stannat kvar i minnet.
1980: Under hösten stod det klart att Kalle som nu gick i sista ring tänkte lämna bandet för att koncentrera sig på sin examen. När han beslöt att lämna oss så beslöt vi att upplösa bandet, eftersom det var ett kompisgäng. Sista spelningen var framme i oktober- november 1966 i Högre Allmänna Läroverkets nedre hall. En skoldansspelning för fotoklubben Reflex där P av en händelse råkade vara ordförande. Alla skiljdes i vänskap. Hans-Åke fortsatte en tid i Varbersgruppen Slackers. Sven gjorde inhopp då och då som restaurangmusiker på bl.a. Stadt i Varberg tillsammans med italienska dansorkestrar. P gjorde en kort sejour som trummis i dansbandet Jean-Bennys från Tofta. Staffan och Kalle jammade emellanåt i lösa konstellationer.
Åren gick. MOXIES-medlemmarna började efter några år i förskingringen träffas hos P på annandagen, spela det enda existerande bandet, titta på gamla kort och gråta en skvätt.
På sommaren 1980 anordnades en 60-talsfest på Socitetsrestaurangen i Varberg. Vi var nämligen inte det enda band som var nostalgiska. Alla gamla band ville lira igen för gamla tiders skull. Alla gamla MOXIES-medlemmar förutom Kalle Weddig lyckades stråla samman en helg strax före midsommar. En kompgitarrist efterlystes. Bertil Lindqvist var en gammal kompis som lirat i Slackers på 60-talet och han visade sig inte helt oövertalbar. Sagt och gjort. MOXIES uppstod från de döva för en kväll och hade hjärtans roligt. Tillställningen var pampigt upplagd. Bl.a. bandade lokalradion valda delar av festkvällen där 500 personer samlats. Två av låtarna som framfördes av oss spelades i lokalradion senare. Det hela var så kul att vi beslutade att vi skulle försöka samlas igen och spela för skojs skull. Planerna svällde ut alltmer och till slut kom någon mindre tillräknelig person på att man skulle kunna banda eländet och göra nostalgikassetter. men varför inte ta steget fullt ut och göra en LP sade någon försiktigt. Så blev det. Omdömet var inte i paritet med entusiasmen. Under påskhelgen 1982 samlades gänget i Mountain Lion Studios – d.v.s. ett vardagsrum i en villa i Varberg, Pumavägen 7 -och spelade av hjärtans lust. Ånyo med stor förtröstan på åhörarnas trumhinnor. Det kan knappas förnekas att skivdebuten skedd med is i magen. De ekonomiska kalkylerna som gjordes upp växte som en nationalbudget. Men projektet skulle genomföras. Omgivna av vänner och intresserade grannar roade vi oss kungligt i fyra dagar med att spela, äta, festa och sova. Huvudsaken var att ha roligt i gamla vänners lag och spelglädjen var viktigare än perfektionismen. Det färdiga resultatet speglar detta och har blivit ett anspråkslöst försök att visa hur det lät på sextiotalet. Den glada amatörismen från den tiden har ju i viss mån kommit tillbaka med den stora skillnaden att nya unga band idag inte kopierar andra utan gör egen musik. Men det var så här det lät runt om i Sverige vid sextiotalets mitt, på skoldanser, i källare och på ungdomsgårdar.
”Jag kan berätta, ty jag var med”
Johan Ludvig Runeberg: ”Fänrik Ståls sägner
————————————-
Var fick dom allt ifrån?
eller
Ursprunglig inspiration till repertoaren.
Utifrån de inspelningar som finns kvar, framför allt från skoldansen 15 oktober 1966, har jag låtit folk i min omgivning föra över dessa inspelningar till CD. Eftersom låtordningen från skoldansen inte finns kvar har jag tagit mig friheten att konstruera en låtordning. Det innebär att nedanstående lista är tillrättlagd för att samma artists låtar inte skall ligga ihop etc. men fram tills dess att en troligare låtordning dyker upp så ser låtordningen på skivorna ut som följer. 2. ”Don´t ask me what I said”. Paul Joneskomposition från Manfred Manns första LP, ”The Five Faces of Manfred Mann” (1964). Detta första sidans andra spår var mycket populärt i Derome. Vill minnas att denna välrepeterade tolva satt tight som en smäck och användes som öppningslåt varhelst MOXIES spelade. 3. ”Four strong winds”. The Searchers var favoriter hos mig, inte minst för sin säkra stämsång. På LP:n ”Take Me For What I´m Worth” (1965) fanns denna känsliga ballad, en amerikansk klassiker, precis innan andra sidans slutspår och titellåt. 4. ”Memphis Tennessee”. Alla spelade låtar av Cuck Berry men denna berättelse berörde mig extra. Dock lånade vi stil och utförande från Johnny Rivers. Tio-i-topp september 64. Kommer ni ihåg? 5. ”I´m a loser”. Beatles och Rolling Stones var lika stora. Ibland var Beatles och deras låtar bäst. Men så kom Stones med nå´t nytt och bluesigt och så….Från ”Beatles For Sale” 1964 6.”Take it or leave it”. Rolling Stones via The Searchers. Här fanns två favoritband som gjorde var sin tolkning av en ballad från ”Aftermath” . Vi talar jul/nyår 65/66 7. ALLA spelade ”Hi heel sneakers” Att det var en klassisk bluesdänga förstod t.o.m. vi nere i Ps pannrum. Tommy Tucker, alias Robert Higginbotham, fick ett sent erkännande 1982, 1966 hade vi hört Johnny Rivers. Igen! Under mina musikarkeologiska raider har jag också gått igenom vinylhyllan och hittat ”It´s the Searchers” från 1964. Searchers var en stor influens för mig och på denna skiva ingår också Tuckers/Higginbothams komposition. När jag lyssnar på den inser jag att Searchers inspelning var minst lika inflytelserik som Johnny Rivers! ”- Två tongivande förebilder som gör samma låt! Aaahhh, den låten måste vi göra!!”
8. ”Honey don´t”. Countrydänga från ”Beatles For Sale” som Carl Perkins skrivit, ursprungligen baksida till hitsingeln ”Blue suede shoes” 9. ”As tears go by”. Rolling Stones via Marianne Faithful. Det går väl. 10. ”Things we said today”. Jag har en minnesbild av att ha åkt tåg till Göteborg med Anna-Carin och Sigge där vi såg ”A Hard Day´s Night” – men det var senare än under premiäråret 1964. Men hela soundtracket älskades av två mods i Derome . Göteborgsresan företog vi – enligt anteckningarna på baksidan av biljetten – 1966. 11. ”Mother´s little helper”. Stones, våra andra husgudar, och ”Aftermath” (1965) där vi lärde oss långa textsjok till nästan alla låtarna- utom ”Going home”. Detta var en höjdare. Vass text! 12. ”I won´t untie you”. Shanes var bra, vi tog tre låtar från deras andra LP ”The Shanegang” (1965) som jag tror fanns i Hans-Åkes skivsamling eller var det Kalles? ”Blue feeling” och denna favorittryckare. Den tredje är nr 17. 13. ”Tell me why”. Från ”A Hard Day´s Night” (1964) .Igen. Mycket stark influens. 14.”So mystifying”. Kinks!! LP:n med de röda jaktrockarna! Lisebergs stjärnscen. Det var häftigt och ”So mystifying” så häftigt som vi kunde bli. Från debutalbumet ”Kinks” (1964), en skiva som gjorde starkt intryck. 15. ”Boys”. Beatles ”Please, please me” , ja LP:n alltså, rymde denna enkla B-12:a, ursprungligen en hit med ”The Shirelles” 1960. Beatles var ju länge också ett coverband!
16. ”Tell me” Stones 1964 och en av de tre låtar vi först repade in. ”Play with fire” och ”Baby please don´t go” var de andra numren P,Sigge, Sven och jag slet med i Ps pannrum . Nanker-Phelge lät häftigare än Jagger-Richards men att vi spelade en Stoneskomposition var ställt utom alla tvivel. 17. ”Going up to the city”. Denna plockade vi också från ”The Shanegang”. Shanes hade i sin tur lånat av Mose Allison. 18. ”Needles and pins”. The Searchers låg på Tio-i-topp i februari -64 med denna klassiska tryckare. Tilltalade oss med veka hjärtan. Stort tack till Kalle Weddig för urhög andrastämma. 19. ”For your love”.Yardbirds och Clapton. Men det tänkte vi inte på då, i april-65. Det var bara en häftig låt! 20. ”Untie me”. Ytterligare en låt från ”Five Faces of Manfred Mann”(1964). Passar min röst och bandet som en handske. Tycker jag. 21. ”No no no no”. Denna låt låg på The Sorrows LP ”Take A Heart” (1965). Gösta Karlsson var ägare till denna obskyra skiva som vi fick låna länge nog för att ta ut såväl text som komp. Har han kvar den kan han kränga den på samlarmarknaden för en tusenlapp eller två idag. Vi gjorde titellåten också! 22.”You better move on”. Stones lärde oss digga Arthur Alexander som också Beatles lånade av (”Anna” bl.a.) Från ”Around and Around” (1964) 23. ”I don´t want to see you again”. Lennon/McCartney, men förmodligen Paul, gav denna låt till Jane Ashers brorsa och dennes sångkamrat. Peter & Gordon fick ytterligare en hit och vi lånade till tryckaravdelningen. 24. ”Poison ivy”. Leiber & Stoller för första gången – men inte sista! Texten var lurig att ta ut och det tog många år att förstå innebörden. Från Rolling Stones ”Around and Around” (1964) 25. ”Stop your sobbing”. Ray Davies utsökta hitpotenta låt återfanns också på ”Kinks” (1964) 26. ”It´s gonna be allright”. Jag var mycket svag för Gerry & The Pacemakers. Slogs nog rätt mycket för att få in den här singelhiten från filmäventyret ”Ferry Cross The Mersey” i repertoaren.Låten slog ordentligt i början på 1965. Lysande låt och lysande gitarrintro av Sven och/eller Kalle. 27. ”Congratulations”.Favorit-Stones-tryckare. Hans-Åke och Sigge var mina vapendragare i kampen för fler Stoneslåtar. Denna singelbaksida från 1965 är en favorit. Så var den lätt att repa in också!
28.”Roadrunner” En av epokens häftigaste låtar!! Eugene McDaniels med artistnamnet Bo Diddley är mannen bakom denna låt som de tuffa banden gjorde. Pretty Things gjorde en version som imponerade på mig. För mig var det potenta band med stursk självsäkerhet och rejält kunnande som vågade sig på den här godingen. Vi lutade oss till viss del mot Zombies version som jag hade på skiva, men även andra rhythm-n-bluesbandsinfluenser ligger bakom vår tolkning. Alla band som någonsin spelat (in) den här och vars version nått våra öron kan känna sig som influenser!! 29. ”No reply”. ”Beatles For Sale”. Say no more!!! 30. ”Roll over Beethoven”. Chuck Berry via Beatles. Två husgudar på samma gång. Från ”With Thae Beatles” (1963) 31. ”The kids are allright”. Från The Who´s första LP 1965, kultförklarade ”My Generation” med sitt klassiska omslagsfoto. Mitt ex lånade jag ut till syrrans kompis Eva Andersén från Lejet. Hon trodde sig ha repat den och ersatte mig med ”Them Again”, en skiva som skulle göra musikrevolution i mitt liv.Men på 80-talet köpte jag ett begagnat vinylex av Who- LP:n, låtarna och omslaget ville inte släppa mig. Låten blev en hit på Tio-i-topp precis i samma veva som spelningen vid inspelningstillfället – där visade vi stor påpasslighet. Men jag kommer ihåg att den var inte ordentligt repad och vi var lite osäkra på framförandet! 32. ”Woman”. Äntligen en originallåt från favoritbandet The Zombies. Men de var ju så orgelbaserade att ingen låt, mer än denna, ”passed the audition”.Vi gjorde visserligen ”Sticks and stones” från samma LP men den låten var ju lite mera ”allmängods”. Från debut-LP:n ”Begin Here”(1965). Tycker att alla i bandet och särskilt de tre gitarrerna gör väldigt bra ifrån sig här. 33. ”Run for your life”. Beatles ”Rubber Soul”. Kom lagom till julen 1965 ( 3 december för att vara exakt) och i början av 1966 gick vi i ett Rubber Soul-rus. Kul att vi kunde göra denna Lennonkomposition rättvisa.
34. ”Hi Lili Hi Lo” Förstår inte riktigt hur den här låten tog sig in i repertoiren. Visst, den fanns på LP med Manfred Mann och Shanes hade en mindre hit med den. Shanes hade dock en mycket såsigare trummis än vi!
35. ”Donna” Richie Valens gamla tryckare var ytterligare en lätt – och lättrepeterad – goding som ”alla” gjorde. Vi också, även om såväl inspelning som sång svajar här.
Inspelade i någon av våra replokaler, troligen sommarrummet av akustiken att döma, men utan datum:
36. ”Plättlaggen”. Jag tror att detta är en sammansvärjning mellan Svenne, P, Spotnicks och Thore Skogman. Men kul är det. 37. ”MOXIES theme”. Detta var en överraskning när jag hittade den på en kassett med MOXIES-inspelningar. Jag har trott att det är en original Sven Jönsson. Snälla , ta mig inte ur den tron även om jag har fel!
De gamla inspelningar som jag låtit sammanställa på CD är remastrade av Sven-Åke Isaksson, Klas Westerdahl, Bob Lander och Reine Lundquist. Tack!
Trolig spelordning 15 oktober 1966.
Om man kan utgå ifrån att de mp3-filer som P gjorde av originalrullbandet återger innehållet kronologiskt är följande spelordning den troliga:
Take it or leave it, As tears go by, Hi Lili Hi Lo, Hi heel sneakers, Honey don´t, I´m a loser, Things we said today, It´s gonna be allright, No reply, Roll over Beethoven, Run for your life, Needles and pins, For your love, Untie me, No no no no, You better move on, Poison Ivy, I don´t want to see you again, Congratulations, Stop your sobbing, Woman, Plättlaggen, (Paus? Jag har för mig att Plättlaggen signalerade paus. Kommer någon ihåg och kan bekräfta?) Mother´s little helper, Don´t ask me what I said, Four strong winds, Memphis, I won´t untie you, Tell me why, So mystifying, Boys, Tell me, Donna, Roadrunner, Going up to the city, The kids are allright.
Första medlemsbytet.
Staffan: Under den första tidens repande i Ps källare/pannrum på Eskilsgatan 28 hade Kalle Wallner funnits med i rollen som kompgitarrist, även om jag inte har några minnen av att han faktiskt var med och repade. Han finns dock med på det berömda PR-kort som spreds till kvinnliga brevvänner världen över och som enligt dokumenten är taget på Påskberget i maj 1965.Gitarrspelet blev det aldrig något av och det var tveksamheter med instrumentet. Samtidigt hade Sigge problem med basspelet som inte riktigt ville sig. Det var något som inte riktigt stämde och den symmetri som skulle uppstå i rytmsektionen där bas och trummor drev pulsen framåt, fick vi inte någon riktig ordning på. Låtmaterialet som bl.a. utgjordes av Thems ”Baby please don´t go” och Rolling Stones ”Play with fire” hade svårt att hitta sin form. Efter ett tag förstod Sigge att han inte var något basistämne.
Staffan: Under den första tidens repande i Ps källare/pannrum på Eskilsgatan 28 hade Kalle Wallner funnits med i rollen som kompgitarrist, även om jag inte har några minnen av att han faktiskt var med och repade. Han finns dock med på det berömda PR-kort som spreds till kvinnliga brevvänner världen över och som enligt dokumenten är taget på Påskberget i maj 1965.Gitarrspelet blev det aldrig något av och det var tveksamheter med instrumentet. Samtidigt hade Sigge problem med basspelet som inte riktigt ville sig. Det var något som inte riktigt stämde och den symmetri som skulle uppstå i rytmsektionen där bas och trummor drev pulsen framåt, fick vi inte någon riktig ordning på. Låtmaterialet som bl.a. utgjordes av Thems ”Baby please don´t go” och Rolling Stones ”Play with fire” hade svårt att hitta sin form. Efter ett tag förstod Sigge att han inte var något basistämne.
Eftersom bandets alla andra roller redan var besatta kom det en svår period då vi måste konfronteras med det faktum att
1) någon annan borde spela bas och
2) vem kunde vi tänka oss i stället?
1) någon annan borde spela bas och
2) vem kunde vi tänka oss i stället?
Punkt 1 var definitivt mest ångestskapande och mina hågkomster från den mycket städade diskussion som ledde fram till att Sigge avsade sig basplatsen har jag ytterligt vaga minnen av. Däremot har jag ett foto med Hans-Åke på bas och med Sigge sittande med en Eko-gitarr. Sigge hade tagit Kalle Wallners plats som kompgitarrist!
Hur Kalle Wallner drog sig ur vår gemenskap står inte helt klart för mig men under sommaren hade han umgåtts flitigt med den ytterligt verbale Thomas Hallberg och de båda hade ägnat sig en hel del åt festande där alkohol ingick – jag har en del erfarenheter från de bägge, deras alkoholbruk och besök på Sundhs under sommaren 1965 – och jag tror att Kalle upplevde oss som lite tråkiga och mesiga varför han föredrog Thomas Hallbergs sällskap.
De två initierade sedemera ett band med namnet Girlhunters. I MOXIES var då frågan: vem kan vi ta in i kompisgänget att spela bas? För min del var svaret rätt givet och jag är tämligen säker på att jag kom med namnförslaget: Hans-Åke Johansson. Klasskamrat och stor Stonesdiggare men framför allt med samma brinnande popintresse som oss andra. Hans lite lågmälda, försynta sätt och justa framtoning tilltalade mig/oss och det faktum att han inte hade tillhört alla dem som mobbade mig under de där realskoleåren gjorde att jag väldigt gärna ville att han skulle ingå i vårt band. Han fick frågan och tackade ja.
Hur Kalle Wallner drog sig ur vår gemenskap står inte helt klart för mig men under sommaren hade han umgåtts flitigt med den ytterligt verbale Thomas Hallberg och de båda hade ägnat sig en hel del åt festande där alkohol ingick – jag har en del erfarenheter från de bägge, deras alkoholbruk och besök på Sundhs under sommaren 1965 – och jag tror att Kalle upplevde oss som lite tråkiga och mesiga varför han föredrog Thomas Hallbergs sällskap.
De två initierade sedemera ett band med namnet Girlhunters. I MOXIES var då frågan: vem kan vi ta in i kompisgänget att spela bas? För min del var svaret rätt givet och jag är tämligen säker på att jag kom med namnförslaget: Hans-Åke Johansson. Klasskamrat och stor Stonesdiggare men framför allt med samma brinnande popintresse som oss andra. Hans lite lågmälda, försynta sätt och justa framtoning tilltalade mig/oss och det faktum att han inte hade tillhört alla dem som mobbade mig under de där realskoleåren gjorde att jag väldigt gärna ville att han skulle ingå i vårt band. Han fick frågan och tackade ja.
Det jag grubblat på är när detta kunde ha skett? Förutom Sigge gick vi ju andra fyra i realskoleklassen 33a som tog realexamen i början på sommaren 1965. Rent logiskt, borde Hans ha tillfrågats innan vi skildes åt efter realexamen 1965, men då PR-kortet dateras till maj-65 där Kalle Wallner ännu är med så leder min slutsats till att Hans är vår basist inför sommaren-65.
Det ovan nämnda fotot verkar taget ute i Ps sommarrum i vad som verkar vara somrigt solljus, varför jag är beredd att datera det till försommaren-65!
Det ovan nämnda fotot verkar taget ute i Ps sommarrum i vad som verkar vara somrigt solljus, varför jag är beredd att datera det till försommaren-65!
När jag gått igenom allt det 60-talsmaterial som jag hittat och rannsakat mitt minne så är det två saker jag slås av. Å ena sidan drömmen om popbandet som manifesteras i olika poser, men som inte har så mycket substans, och å andra sidan, rikligt med kort och anteckningar, låttexter och låtlistor från det verkliga spelandet. Angående det förstnämnda så kan jag inte komma ihåg att jag någonsin repat med Kalle Wallner, och definitivt aldrig med Thomas Hallberg. Som jag kommer ihåg det – och några belägg för motsatsen har jag inte sett – var Kalle Wallner road av poserandet men att han aldrig var aktiv när vi faktiskt började repa in låtar tillsammans. Han var kanske mest förtjust i tanken att ingå i ett popband, inte att harva i en repetitionslokal som Pelles pannrum. Notera att det finns flera gruppkort från den här tiden “före spelandet” på poserande ynglingar med popbandsstuk. När vi verkligen börjar spela är är idolfotona färre, istället visar korten spelande/ repande bandmedlemmar eller glatt umgänge och kompisskap. Även på annat sätt har jag noterat poserandet: formuleringar i brev till brevvänner och medskickade idolkort på ett band som aldrig spelat offentligt, affischen till en påhittad spelning i Kolbäck m.m., m.m.! Förmodligen ville vi träna oss i popposering så att vi blev ett visuellt riktigt bra popband när vi väl startade vår offentliga karriär : – )
Skoldagar
 |  |
 |  |
 |  |
 |  |
 | |
 |  |
 |  |
(Klicka för större bild)
Översta bilderna: Tiden före Moxies 1964. Klass 2-3a. Håret kort – vi hade inte skådat ljuset än.
Färgkorten: Klassen splittrad efter realen. P och Sven i klass R2bi 1966 (?). Modshåret växer och kläderna är bytta: P i grå polo, svart sammetskavaj, Beatlesboots och randiga utsvängda byxor.
Översta bilderna: Tiden före Moxies 1964. Klass 2-3a. Håret kort – vi hade inte skådat ljuset än.
Färgkorten: Klassen splittrad efter realen. P och Sven i klass R2bi 1966 (?). Modshåret växer och kläderna är bytta: P i grå polo, svart sammetskavaj, Beatlesboots och randiga utsvängda byxor.
Bilder längst ner:
Vi lägger till här för helhetens skulle lite ur-urmoxies, alltså tiden innan Moxies ens var påtänkta, ens drömda om (vad jag vet). Här kommer konfirmationsbilder på grabbarna, åtminstone fyra av dem. Ta på skyddsglasögon! Känns någon igen? Titta på de dystra konfirmanderna:
Staffan: Angående det översta klasskortet så kan jag bekräfta att det rör sig om klass 2 3a , läsåret 1963-64. Hittade mitt motsvarande klasskort med mig i islandströja. På baksidan har jag -och Bo Larsson av någon anledning – skrivit våra namn och signerat med 2 3a.
Staffan: Angående färgkortet. Gick ni andra året så borde läsåret ha varit 66-67, årtal beroende på om kortet är taget under höst- eller vårterminen. Vi – P, Svenne och jag – började första ring i gymnasiet hösten 1965.
Staffan: Angående färgkortet. Gick ni andra året så borde läsåret ha varit 66-67, årtal beroende på om kortet är taget under höst- eller vårterminen. Vi – P, Svenne och jag – började första ring i gymnasiet hösten 1965.
I begynnelsen
UR MOXIES TILL THE SURFERS
Eftersom Kalle Wallners och Thomas Hallbergs band ”The Surfers” bara bestod av två medlemmar så ryckte bland andra Sven och jag in ibland som förstärkning. Så småningom övergick Kalle W till att spela trummor och duon klarade sig på egen hand även om spelningarna var få.
Bilden tagen i mitt sommarrum på Eskilsgatan 28. Nu ett nytt mindre trumset av märket Manhattan.
P: – Nya tankar: den här bilden visar förmodligen inte the Surfers/Girlhunters utan en tidig, kortlivad och ursprunglig Moxiesuppsättning, vilket framgår av textsidorna.
Staffan: – Sigge och jag skulle alltså ha varit frånvarande vid fototillfället?
P: – Det kan ju vara du Staffan som tagit bilden. Alternativt så är det bara ett jam.
Staffan: – Eftersom jag inte har några hågkomster av att ha repat med Thomas Hallberg kan jag ha varit frånvarande och möjligen har Sigge varit fotografen. Det kan ju också vara att detta är ett poserande utan spelande, något för en tänkt PR-avdelning. : – ) Jag tror fortfarande att detta i så fall är Moxies Mk III, en kortlivad hybrid innan Sigge tar över Kalle Wallners kompgitarr och Hans-Åke kallas in under basfanorna, vad jag tror i slutet av maj 1965.
P: – Jag börjar nu luta åt att detta var ett av många jam som uppstod i mitt sommarrum. Vid den här tidpunkten var det förmodligen bara jag i bekantskapskretsen som hade tillgång till något som liknade replokal och Eskilsgatan 28 blev därför automatiskt en samlingspunkt för instrumentägare som ville lira med andra. Att det är i början av popkarriären bevisas av att Kalle Wallner spelar gitarr. Han gick ju över till trummor när Thomas Hallberg fixat egen lokal på Norrgatan (eller ev runt hörnan på Östra Långgatan).
Staffan: – En förklaring till dessa något förvirrade hågkomster återfinns i artikelnPopdrömmar i Derome i kapitlet Mera texter.
Staffan: – Eftersom jag inte har några hågkomster av att ha repat med Thomas Hallberg kan jag ha varit frånvarande och möjligen har Sigge varit fotografen. Det kan ju också vara att detta är ett poserande utan spelande, något för en tänkt PR-avdelning. : – ) Jag tror fortfarande att detta i så fall är Moxies Mk III, en kortlivad hybrid innan Sigge tar över Kalle Wallners kompgitarr och Hans-Åke kallas in under basfanorna, vad jag tror i slutet av maj 1965.
P: – Jag börjar nu luta åt att detta var ett av många jam som uppstod i mitt sommarrum. Vid den här tidpunkten var det förmodligen bara jag i bekantskapskretsen som hade tillgång till något som liknade replokal och Eskilsgatan 28 blev därför automatiskt en samlingspunkt för instrumentägare som ville lira med andra. Att det är i början av popkarriären bevisas av att Kalle Wallner spelar gitarr. Han gick ju över till trummor när Thomas Hallberg fixat egen lokal på Norrgatan (eller ev runt hörnan på Östra Långgatan).
Staffan: – En förklaring till dessa något förvirrade hågkomster återfinns i artikelnPopdrömmar i Derome i kapitlet Mera texter.
Karl-Gustav “Kalle” Wallner ville ha vildare tag och hoppade av Moxies för att slå sig ihop med Thomas Hallberg till duon The Surfers med Kalle på trummor och Thomas på gitarr.
Autentiska låtlistor
Staffan: Eftersom de fyra repertoarlistorna förmodligen, och av handstilen att döma, har olika upphovsmän är det lite roligt att jämföra innehållet. På så sätt kanske man kan få fram de låtar som – om de återfinns på samtliga listor – utgör de som faktiskt spelades. Övre vänster: min handstil , övre höger: Kalles handstil, nedre vänster: Svennes handstil, samtliga tre i min ägo, nedre höger: i Pelles ägo och förmodligen framknackad av honom själv.
Listan uppe till vänster har karaktären av spellista, där vi parat ihop låtarna så att de skall passa under en spelkväll med en blandning av snabba och långsamma låtar, parvis för de dansandes skull:
1)You better move on
If you need me
Rolling Stones var ju den ena av två huvudsakliga inspirationskällor vars låtmaterial vi plundrade friskt. Att någon annan än Stones – i de här fallen Arthur Alexander respektive Fats Domino/ David Bartholomew -skrivit låtarna hade vi ingen större tanke på. De var Stoneslåtar och hade kommit till vår kännedom på bandets andra LP “Around and Around”. Det faktum att deras musikaliska uppbyggnad var enkel och att låtarna dessutom hade klart tjejtycke – det suckades och himlades med ögonen bland de unga damerna runt omkring när låtarna spelades eller fördes på tal – gjorde det lätt att införliva dem i repertoaren.
2) So mystifying
(Words enough to tell you)
Kinks första LP innehöll “So mystifying” och den skivan gjorde enormt intryck. “Words enough to tell you” ( inom parentes då jag är säker på att låten aldrig framfördes offentligt) kom ut på flexi-disc i Bildjournalen 1965. En liten tunn, mjukplastskiva i EP-format som rymde tre originallåtar och som medföljde ett nummer av Bildis. Förutom Mascots deltog Merrymen med “In vain” och Shanes med “People don´t like me”.Låtarna var inte tidigare utgivna och “Words enough to tell you” är ett av de bästa bevisen på Mascots storhet. Läcker låt skriven av killarna, fint framförd med mycket bra stämsång. Förmodligen fick vi inte stämsången att sitta hundraprocentigt så därför fick den aldrig slutgiltig form. Men Karl-Henrik tog ut såväl text som musik, båda tämligen avancerade. Starkt gjort av honom!
3) You´re gonna lose that girl
(From me to you)
Med såväl Kalle som Hans som duktiga stämsångare fick vi Beatleslåtarna att låta tämligen bra. Help-låten funkade väl, men Beatles gamla singelhit har jag inget minne av.Kom den ens in i replokalen?
4) Hi heel sneakers
If I fell
Tommy Tucker var Robert Higginbothams artistnamn och under det namnet hade han haft en mindre pophit i USA 1964 med “Hi Heel Sneakers”. Vår inspiration kom främst från Johnny Rivers version som dansade in på våra Tio-i-topp-listor. Kalenderbitaren kan lyssna till Kinks version av “Long Tall Shorty”, även den från Higginbothams/Tuckers penna och uppleva låtarnas uppenbara likheter. “Skolåten”-jag har aldrig blivit klok på vad för typ av sko som avsågs- var ett popbandsmässigt allmängods vid den här tiden. Det band fanns knappast som inte hade den på repertoaren. Vi var så förtjusta att den fick hänga med in i 80-talet! (Lyssna på versionen från Sociteten 1980 under MOXIES spelar in en LP). Beatleslåten från LP:n och filmen “A Hard Day´s Night” tillhörde våra balladfavoriter.
5)(Do you want to know a secret)
Blue, blue feeling
Kan inte påminna mig att vi någonsin spelade Billy J:s Beatleslån offentligt. Shaneslåten “Blue, blue feeling” vill jag påstå var ett av våra starkaste kort. Hans och Kalle tryckte på bra med mig i refrängen och låten kändes muskulös även i våra händer. Kom från LP:n “The Shanegang” (1965) som fanns i någons skivsamling. Kommer någon ihåg vems? Jag sätter min slant på Hans-Åke, Kalle Weddig eller Gösta Karlsson.
6) No reply
Congratulations
“No reply” var ytterligare en favorit från “Beatles For Sale”. Jag kom i mycket att dominera låtvalet och den här typen av lite snabbare, melodiska ballader var/är jag svag för. Stonesbaksidan till singeln “Time is on my side” hade alla förtjänster: lätt att repetera in och lära sig texten till, hade ett rejält sug och tillhörde inte de vanligaste Stoneslåtarna som alla band tröskade varför den lät “fräsch”!
7) Poison Ivy
(Nobody I know)
Här ger vi oss på Leiber/Stoller via Rolling Stones. Jag blev aldrig klok på vad giftig murgröna hade med saken att göra. Att det hade någonting med begreppet “se men inte röra” kunde jag förstå och en del sjukdomar nämndes i texten, men…. Det syns inte minst på den utskrivna texten att vi inte hade full koll på de riktiga orden. Men en fräck låt var det och den blev hyggligt bra dessutom. Beatleskompositionen som Peter & Gorden fick en hit med var nog lite för mesig för att passera de andras kritiska nålsögon. Jag suktade 1964 efter en blond medkonfirmand från Norrköping till den låten, förmodligen därför jag försökte få med den…..
8) I won´t untie you
Run for your life
En ballad från tidigare nämnda Shanes-LP, skriven bl.a. av trummisen Torra Rautio, kom att bli en av våra “okända” låtar i repertoaren. Annorlunda på flera sätt hade den ändå en behaglig melodi och trumslagare K. fick ägna sig åt känsligt spel på pukorna. Med tanke på att “Rubber Soul” var tämligen avancerad var vi rätt stolta över att kunna göra John Lennons fräcka låt med hedern någorlunda i behåll.
9)(Colours)
Memphis Tennessee
Donovans låt var enkel och fanns med när de inrepade låtarna var få. Spolades så fort som repertoaren svällt. Chuck Berrys tvåackordshistoria från rock´n rollens huvudstad var ju ett lättspelat allmängods som “alla” gjorde. Följdaktligen kunde vi visa oss trendiga och vips hade vi en ny låt i repertoaren. Vår inspiration kom nog, ärligt talat, mest från Johnny Rivers version som hade besökt Tio-i-topp i den här vevan.
10) Honey Don´t
For your love
Återigen en tämligen enkel dänga med Beatlestouch. Att det var Carl Perkins som skrivit Ringos sånglåt var nog inte allom bekant. Yardbirds kommersiella genombrott som fick Eric Clapton att hoppa av gruppen i avsmak, var en helt annan femma. Fräckt och riktigt bra i MOXIES version, inte minst vokalt. Ja, Hans och Karl-Henrik igen. Om nu inte den konstnärligt lagde batterist K. drog ut för länge på pauserna och och därefter drog upp tempot i det lite rockigare mellanpartiet. : – )
11) Tell me why
Bye bye Johnny
Återigen ett spår från “A Hard Day´s Night”. Finessrik och tempostark kom den här låten att bli bland det bästa vi gjorde. Kalle harmonierade som vanligt väl och inte nog med det: i sticket fanns en rad som låg så in i bänken högt att Kalle fick ta den själv med sin ljusa röst: “Is there anything I can doooo?” Chuck Berrys uppföljare till Johnny Bertil – som “Johnny B. Goode” emellanåt kallades i våra interna kretsar- kan jag inte påminna mig att vi spelade ens i replokalen.
12) Tell me
Donna
“Tell me” var den tredje låten MOXIES överhuvudtaget repade in, således tillsammans med “Play with fire” den äldsta låten i repertoaren som fanns med under hela karriären. Båda snodda ur Rolling Stones lilla påse av tidiga egenkompositioner. “Donna” var en allmän favorit bland nystartade svenska popband genom sin enkla konstruktion och hjärtslitande innehåll! Richie Valence förknippade vi med “Donna” – inte “La Bamba” som skulle komma att uppmärksammas mera ett par decennier senare.
13) And I love her
(Dizzie Miss Lizzie)
Ännu en i raden av Beatlesballader, t.o.m med tonartshöjning. Observera att detta är före dansbandenseran då tonartshöjningar blev till något automatiskt suspekt om inte förkastligt! En låt som jag tyckte låg bra till för mitt röstomfång, även om tonartshöjningen gjorde slutet något ansträngt. John Lennon hade gjort en glödhet version av Larry Williams “Dizzie Miss Lizzie” på “Beatles For Sale” men vår respekt var nog alldeles för stor. Kan inte påminna mig att vi kände på den ens på rep.
14) (Under the boardwalk)
Play with fire
Har inget minne av att “Baldwalk” kom längre än till ett rep. Den hade ett starkt sug men låtens två delar krävde en hel del för att bli en helhet. Den lämnade aldrig replokalen vad jag tror. Däremot slet vi gärna och ofta på Stones egenkomposition, dessutom signerad upphovsmannapseudonymen Nanker/Phelge. ( Sigge och jag var mycket tagna av Micks och Keiths pseudonym som vi tyckte var fräck bortom alla gränser. Ja till och med så imponerade att Sigge döpte sin hundvalp till Nanker/Phelge om jag minns rätt!) En av Stones tidigaste egna kompositioner och MOXIES första inrepeterade låt i repertoaren om mitt minne inte sviker mig!
15) I don´t want to see you again
I´ll get you
Fick jag inte sjunga Peter & Gordons första hit fick jag ta till uppföljaren. Det var ju ändå John och Paul som hade skrivit den. Mjuk, melodisk ballad med typiska Lennon/McCartney-ingredienser. Skön melodislinga! Beatlesaktig men ändå rätt okänd! Okomplicerad att lära in. Kunde det bli bättre? Men Beatles singelbaksida, “I´ll get you”, testade vi nog aldrig ens. Alldeles för mesig! Till och med för mig!
16) From a window
You like me too much
Ännu mera Lennon/McCartney. Först Billy J.Kramers bautahit som hade samma förtjänster som Peter & Gordon-låten ovan. Däremot var låten från “Help” en betydligt större utmaning som klarades med glans, vill jag påstå!
17) (I´ll be back)
(All my loving)
Nu hamnar även tilltänkta låtar på listan. “All my loving” repades nog inte ens. Trots att det var JånåPål
18) The night before
Bring it on home to me
Help-låten blev RIKTIGT bra men Animals pianobaserade hit har jag inga minnen av…
19) ( Little Marie)
Things we said today
Vår förtjusning i Chuck Berry kom -som jag minns det- via av oss betydligt mer hörda källor som Beatles, Stones eller, som i det här fallet, återigen, Johnny Rivers. “Little Marie” utgör fortsättningen på den berättelse som börjar berättas i “Memphis”. Ett lätt sätt att lägga karbonpapper på en låt, så vips! En ny låt i repertoaren. Men den kan inte ha spelats ofta av oss, eller…??? Återigen är Beatles-LP:n “A Hard Day´s Night” källan till denna behagliga uptempoballad. Den höll hela vägen till 1982.
20) Girl
Roadrunner
Sällan har jag varit så förtjust i en låt som denna Lennon-ballad från “Rubber Soul”. Vi fick hyfsat stuk på den 1966 och det var förmodligen ett av våra bättre nummer, även om vi skippade – den i mitt tycke – inte särskilt lyckade tit-tit-tit-tit-kören i sticket. Även “Girl” kom med på LP-skivan 16 år senare. Det blev ett riktigt bra spår som -faktiskt- fick ett par spelningar i radion. “Roadrunner” lånade vi av The Zombies även om vi hade mött den via The Pretty Things och andra mer rhythm`n blues-baserade band. En av de tuffaste låtarna man kunde ge sig på då! Vårt resultat blev riktigt lyckat. Lyssna själva!
Här är en manuellt nerskriven låttext; mödosamt uttydd med örat tryckt mot högtalaren, ena handens fingrar trevande på bandspelarknapparna, den andra med kulspetspennan i ett krampaktigt grepp. Too late
På Karl-Henriks spellista finns flera lite mer avancerade låtar vilket tyder på att den är av senare datum än min. Där finns
Stop your sobbing. Kinks uptempoballd passade oss som handsken och kom i första par på scen och skoldansinspelningen.
Needles & pins. Jackie de Shannons låt blev en hit med The Searchers, varifrån vi lånade den. Fanns med på skoldansen i oktober och finns således inspelad. Samma gäller för
Woman . Låt från Zombies första LP, en skiva som influerade mig oerhört. Så till den milda grad att vi förutom denna egenskrivna låt också nallade deras version av en gammal klassiker som Ray Charles bl.a. tagit upp, nämligen
Sticks and stones. Måste få tala något i egen sak när jag konstaterar att Woman från skoldansinspelningen är en riktigt fräckt och vasst gjord cover av ett gäng tonåringar som bara spelat sina instrument och ägnat sig åt det här en sådär 16 -17 månader!
Långt ner på Kalles lista kommer tre låtar som vi inspirerats att göra genom flitigt diggande av Beachers på Sunds:
Darlin´, Too late och Dang me ingick i Beachers repertoar. Vad jag kommer ihåg blev bara mittlåten bra nog att framföras publikt men någon annan har kanske andra hågkomster?
På Svens lista, som verkar tidsmässigt överensstämma med Kalles finns ytterligare två Searcherslåtar:
Four strong winds och Take me for what I´m worth. Båda dessa Searcherslåtar hade nog mig som drivkraft. Förstnämnda finns med på inspelningen men jag tror inte vi fick någon styrsel på den sistnämnda. Det som förvånar mig mest är nog Mojo, som lär står för den gamla bluesklassikern Got my mojo working och som också återfanns på Zombies-LP:n men som jag inte kommer ihåg att vi gjorde på 60-talet. Däremot på 70-, 80-, 90- och 00-talen : -). Innan Svens avslutande parenteslåtar, låtar som uppenbarligen inte är färdiga att presenteras för publik, återfinns Stones – idag något genustvivelaktiga- Stupid girl. Men att vi fick sväng på den tvivlar jag på.
Det mest intressanta med Pelles lista är att den ser ut att överensstäma med min, förmodligen hela vägen de 40 första låtarna. Därefter kommer sådant som vi nog kände på för att om se det funkade att införliva i repertoaren
Help. Beatlesklassiker som jag är osäker på om vi framförde någon gång. Förutom den gamla rockrökaren Palisades Park är Stonesinfluenserna gigantiska. Fyra spår frånRolling Stones no 2 och en gammal ballad som vi faktiskt gjorde och t.o.m. finns inspelad: As tears go by.
/Staffan
Popbandsdrömmar : posering eller repetition?
När jag gått igenom allt det 60-talsmaterial som jag hittat och rannsakat mitt minne så är det två saker jag slås av. Å ena sidan drömmen om popbandet som manifesteras i olika poser, men som inte har så mycket substans, och å andra sidan, rikligt med kort och anteckningar, låttexter och låtlistor från det verkliga spelandet. Angående det förstnämnda så kan jag inte komma ihåg att jag någonsin repat med Kalle Wallner, och definitivt aldrig med Thomas Hallberg. Som jag kommer ihåg det – och några belägg för motsatsen har jag inte sett – var Kalle Wallner road av poserandet men att han aldrig var aktiv när vi faktiskt började repa in låtar tillsammans. Han var kanske mest förtjust i tanken att ingå i ett popband, inte att harva i en repetitionslokal som Pelles pannrum. Notera att det finns flera gruppkort från den här tiden “före spelandet” på poserande ynglingar med popbandsstuk. När vi verkligen börjar spela är är idolfotona färre, istället visar korten spelande/ repande bandmedlemmar eller glatt umgänge och kompisskap. Även på annat sätt har jag noterat poserandet: formuleringar i brev till brevvänner och medskickade idolkort på ett band som aldrig spelat offentligt, affischen till en påhittad spelning i Kolbäck m.m., m.m.! Förmodligen ville vi träna oss i popposering så att vi blev ett visuellt riktigt bra popband när vi väl startade vår offentliga karriär : – )
Staffan
