Låtar och texter
AUTENTISKA LÅTLISTOR
Staffan: Eftersom de fyra repertoarlistorna förmodligen, och av handstilen att döma, har olika upphovsmän är det lite roligt att jämföra innehållet. På så sätt kanske man kan få fram de låtar som – om de återfinns på samtliga listor – utgör de som faktiskt spelades. Övre vänster: min handstil , övre höger: Kalles handstil, nedre vänster: Svennes handstil, samtliga tre i min ägo, nedre höger: i Pelles ägo och förmodligen framknackad av honom själv.
Listan uppe till vänster har karaktären av spellista, där vi parat ihop låtarna så att de skall passa under en spelkväll med en blandning av snabba och långsamma låtar, parvis för de dansandes skull:
1)You better move on
If you need me
Rolling Stones var ju den ena av två huvudsakliga inspirationskällor vars låtmaterial vi plundrade friskt. Att någon annan än Stones – i de här fallen Arthur Alexander respektive Fats Domino/ David Bartholomew -skrivit låtarna hade vi ingen större tanke på. De var Stoneslåtar och hade kommit till vår kännedom på bandets andra LP “Around and Around”. Det faktum att deras musikaliska uppbyggnad var enkel och att låtarna dessutom hade klart tjejtycke – det suckades och himlades med ögonen bland de unga damerna runt omkring när låtarna spelades eller fördes på tal – gjorde det lätt att införliva dem i repertoaren.
2) So mystifying
(Words enough to tell you)
Kinks första LP innehöll “So mystifying” och den skivan gjorde enormt intryck. “Words enough to tell you” ( inom parentes då jag är säker på att låten aldrig framfördes offentligt) kom ut på flexi-disc i Bildjournalen 1965. En liten tunn, mjukplastskiva i EP-format som rymde tre originallåtar och som medföljde ett nummer av Bildis. Förutom Mascots deltog Merrymen med “In vain” och Shanes med “People don´t like me”.Låtarna var inte tidigare utgivna och “Words enough to tell you” är ett av de bästa bevisen på Mascots storhet. Läcker låt skriven av killarna, fint framförd med mycket bra stämsång. Förmodligen fick vi inte stämsången att sitta hundraprocentigt så därför fick den aldrig slutgiltig form. Men Karl-Henrik tog ut såväl text som musik, båda tämligen avancerade. Starkt gjort av honom!
3) You´re gonna lose that girl
(From me to you)
Med såväl Kalle som Hans som duktiga stämsångare fick vi Beatleslåtarna att låta tämligen bra. Help-låten funkade väl, men Beatles gamla singelhit har jag inget minne av.Kom den ens in i replokalen?
4) Hi heel sneakers
If I fell
Tommy Tucker var Robert Higginbothams artistnamn och under det namnet hade han haft en mindre pophit i USA 1964 med “Hi Heel Sneakers”. Vår inspiration kom främst från Johnny Rivers version som dansade in på våra Tio-i-topp-listor. Kalenderbitaren kan lyssna till Kinks version av “Long Tall Shorty”, även den från Higginbothams/Tuckers penna och uppleva låtarnas uppenbara likheter. “Skolåten”-jag har aldrig blivit klok på vad för typ av sko som avsågs- var ett popbandsmässigt allmängods vid den här tiden. Det band fanns knappast som inte hade den på repertoaren. Vi var så förtjusta att den fick hänga med in i 80-talet! (Lyssna på versionen från Sociteten 1980 under MOXIES spelar in en LP).Beatleslåten från LP:n och filmen “A Hard Day´s Night” tillhörde våra balladfavoriter.
5)(Do you want to know a secret)
Blue, blue feeling
Kan inte påminna mig att vi någonsin spelade Billy J:s Beatleslån offentligt. Shaneslåten “Blue, blue feeling” vill jag påstå var ett av våra starkaste kort. Hans och Kalle tryckte på bra med mig i refrängen och låten kändes muskulös även i våra händer. Kom från LP:n “The Shanegang” (1965) som fanns i någons skivsamling. Kommer någon ihåg vems? Jag sätter min slant på Hans-Åke, Kalle Weddig eller Gösta Karlsson.
6) No reply
Congratulations
“No reply” var ytterligare en favorit från “Beatles For Sale”. Jag kom i mycket att dominera låtvalet och den här typen av lite snabbare, melodiska ballader var/är jag svag för. Stonesbaksidan till singeln “Time is on my side” hade alla förtjänster: lätt att repetera in och lära sig texten till, hade ett rejält sug och tillhörde inte de vanligaste Stoneslåtarna som alla band tröskade varför den lät “fräsch”!
7) Poison Ivy
(Nobody I know)
Här ger vi oss på Leiber/Stoller via Rolling Stones. Jag blev aldrig klok på vad giftig murgröna hade med saken att göra. Att det hade någonting med begreppet “se men inte röra” kunde jag förstå och en del sjukdomar nämndes i texten, men…. Det syns inte minst på den utskrivna texten att vi inte hade full koll på de riktiga orden. Men en fräck låt var det och den blev hyggligt bra dessutom. Beatleskompositionen som Peter & Gorden fick en hit med var nog lite för mesig för att passera de andras kritiska nålsögon. Jag suktade 1964 efter en blond medkonfirmand från Norrköping till den låten, förmodligen därför jag försökte få med den…..
8) I won´t untie you
Run for your life
En ballad från tidigare nämnda Shanes-LP, skriven bl.a. av trummisen Torra Rautio, kom att bli en av våra “okända” låtar i repertoaren. Annorlunda på flera sätt hade den ändå en behaglig melodi och trumslagare K. fick ägna sig åt känsligt spel på pukorna. Med tanke på att “Rubber Soul” var tämligen avancerad var vi rätt stolta över att kunna göra John Lennons fräcka låt med hedern någorlunda i behåll.
9)(Colours)
Memphis Tennessee
Donovans låt var enkel och fanns med när de inrepade låtarna var få. Spolades så fort som repertoaren svällt. Chuck Berrys tvåackordshistoria från rock´n rollens huvudstad var ju ett lättspelat allmängods som “alla” gjorde. Följdaktligen kunde vi visa oss trendiga och vips hade vi en ny låt i repertoaren. Vår inspiration kom nog, ärligt talat, mest från Johnny Rivers version som hade besökt Tio-i-topp i den här vevan.
10) Honey Don´t
For your love
Återigen en tämligen enkel dänga med Beatlestouch. Att det var Carl Perkins som skrivit Ringos sånglåt var nog inte allom bekant. Yardbirds kommersiella genombrott som fick Eric Clapton att hoppa av gruppen i avsmak, var en helt annan femma. Fräckt och riktigt bra i MOXIES version, inte minst vokalt. Ja, Hans och Karl-Henrik igen. Om nu inte den konstnärligt lagde batterist K. drog ut för länge på pauserna och och därefter drog upp tempot i det lite rockigare mellanpartiet. : – )
11) Tell me why
Bye bye Johnny
Återigen ett spår från “A Hard Day´s Night”. Finessrik och tempostark kom den här låten att bli bland det bästa vi gjorde. Kalle harmonierade som vanligt väl och inte nog med det: i sticket fanns en rad som låg så in i bänken högt att Kalle fick ta den själv med sin ljusa röst: “Is there anything I can doooo?” Chuck Berrys uppföljare till Johnny Bertil – som “Johnny B. Goode” emellanåt kallades i våra interna kretsar- kan jag inte påminna mig att vi spelade ens i replokalen.
12) Tell me
Donna
“Tell me” var den tredje låten MOXIES överhuvudtaget repade in, således tillsammans med “Play with fire” den äldsta låten i repertoaren som fanns med under hela karriären. Båda snodda ur Rolling Stones lilla påse av tidiga egenkompositioner. “Donna” var en allmän favorit bland nystartade svenska popband genom sin enkla konstruktion och hjärtslitande innehåll! Richie Valence förknippade vi med “Donna” – inte “La Bamba” som skulle komma att uppmärksammas mera ett par decennier senare.
13) And I love her
(Dizzie Miss Lizzie)
Ännu en i raden av Beatlesballader, t.o.m med tonartshöjning. Observera att detta är före dansbandenseran då tonartshöjningar blev till något automatiskt suspekt om inte förkastligt! En låt som jag tyckte låg bra till för mitt röstomfång, även om tonartshöjningen gjorde slutet något ansträngt. John Lennon hade gjort en glödhet version av Larry Williams “Dizzie Miss Lizzie” på “Beatles For Sale” men vår respekt var nog alldeles för stor. Kan inte påminna mig att vi kände på den ens på rep.
14) (Under the boardwalk)
Play with fire
Har inget minne av att “Baldwalk” kom längre än till ett rep. Den hade ett starkt sug men låtens två delar krävde en hel del för att bli en helhet. Den lämnade aldrig replokalen vad jag tror. Däremot slet vi gärna och ofta på Stones egenkomposition, dessutom signerad upphovsmannapseudonymen Nanker/Phelge. ( Sigge och jag var mycket tagna av Micks och Keiths pseudonym som vi tyckte var fräck bortom alla gränser. Ja till och med så imponerade att Sigge döpte sin hundvalp till Nanker/Phelge om jag minns rätt!) En av Stones tidigaste egna kompositioner och MOXIES första inrepeterade låt i repertoaren om mitt minne inte sviker mig!
15) I don´t want to see you again
I´ll get you
Fick jag inte sjunga Peter & Gordons första hit fick jag ta till uppföljaren. Det var ju ändå John och Paul som hade skrivit den. Mjuk, melodisk ballad med typiska Lennon/McCartney-ingredienser. Skön melodislinga! Beatlesaktig men ändå rätt okänd! Okomplicerad att lära in. Kunde det bli bättre? Men Beatles singelbaksida, “I´ll get you”, testade vi nog aldrig ens. Alldeles för mesig! Till och med för mig!
16) From a window
You like me too much
Ännu mera Lennon/McCartney. Först Billy J.Kramers bautahit som hade samma förtjänster som Peter & Gordon-låten ovan. Däremot var låten från “Help” en betydligt större utmaning som klarades med glans, vill jag påstå!
17) (I´ll be back)
(All my loving)
Nu hamnar även tilltänkta låtar på listan. “All my loving” repades nog inte ens. Trots att detvar JånåPål
18) The night before
Bring it on home to me
Help-låten blev RIKTIGT bra men Animals pianobaserade hit har jag inga minnen av…
19) ( Little Marie)
Things we said today
Vår förtjusning i Chuck Berry kom -som jag minns det- via av oss betydligt mer hörda källor som Beatles, Stones eller, som i det här fallet, återigen, Johnny Rivers. “Little Marie” utgör fortsättningen på den berättelse som börjar berättas i “Memphis”. Ett lätt sätt att lägga karbonpapper på en låt, så vips! En ny låt i repertoaren. Men den kan inte ha spelats ofta av oss, eller…??? Återigen är Beatles-LP:n “A Hard Day´s Night” källan till denna behagliga uptempoballad. Den höll hela vägen till 1982.
20) Girl
Roadrunner
Sällan har jag varit så förtjust i en låt som denna Lennon-ballad från “Rubber Soul”. Vi fick hyfsat stuk på den 1966 och det var förmodligen ett av våra bättre nummer, även om vi skippade – den i mitt tycke – inte särskilt lyckade tit-tit-tit-tit-kören i sticket. Även “Girl” kom med på LP-skivan 16 år senare. Det blev ett riktigt bra spår som -faktiskt- fick ett par spelningar i radion. “Roadrunner” lånade vi av The Zombies även om vi hade mött den via The Pretty Things och andra mer rhythm`n blues-baserade band. En av de tuffaste låtarna man kunde ge sig på då! Vårt resultat blev riktigt lyckat. Lyssna själva!
Här är en manuellt nerskriven låttext; mödosamt uttydd med örat tryckt mot högtalaren, ena handens fingrar trevande på bandspelarknapparna, den andra med kulspetspennan i ett krampaktigt grepp. Too late
På Karl-Henriks spellista finns flera lite mer avancerade låtar vilket tyder på att den är av senare datum än min. Där finns
Stop your sobbing. Kinks uptempoballd passade oss som handsken och kom i första par på scen och skoldansinspelningen.
Needles & pins. Jackie de Shannons låt blev en hit med The Searchers, varifrån vi lånade den. Fanns med på skoldansen i oktober och finns således inspelad. Samma gäller för
Woman . Låt från Zombies första LP, en skiva som influerade mig oerhört. Så till den milda grad att vi förutom denna egenskrivna låt också nallade deras version av en gammal klassiker som Ray Charles bl.a. tagit upp, nämligen
Sticks and stones. Måste få tala något i egen sak när jag konstaterar att Woman från skoldansinspelningen är en riktigt fräckt och vasst gjord cover av ett gäng tonåringar som bara spelat sina instrument och ägnat sig åt det här en sådär 16 -17 månader!
Långt ner på Kalles lista kommer tre låtar som vi inspirerats att göra genom flitigt diggande av Beachers på Sunds:
Darlin´, Too late och Dang me ingick i Beachers repertoar. Vad jag kommer ihåg blev bara mittlåten bra nog att framföras publikt men någon annan har kanske andra hågkomster?
På Svens lista, som verkar tidsmässigt överensstämma med Kalles finns ytterligare två Searcherslåtar:
Four strong winds och Take me for what I´m worth. Båda dessa Searcherslåtar hade nog mig som drivkraft. Förstnämnda finns med på inspelningen men jag tror inte vi fick någon styrsel på den sistnämnda. Det som förvånar mig mest är nog Mojo, som lär står för den gamla bluesklassikern Got my mojo working och som också återfanns på Zombies-LP:n men som jag inte kommer ihåg att vi gjorde på 60-talet. Däremot på 70-, 80-, 90- och 00-talen : -). Innan Svens avslutande parenteslåtar, låtar som uppenbarligen inte är färdiga att presenteras för publik, återfinns Stones – idag något genustvivelaktiga- Stupid girl. Men att vi fick sväng på den tvivlar jag på.
Det mest intressanta med Pelles lista är att den ser ut att överensstäma med min, förmodligen hela vägen de 40 första låtarna. Därefter kommer sådant som vi nog kände på för att om se det funkade att införliva i repertoaren
Help. Beatlesklassiker som jag är osäker på om vi framförde någon gång. Förutom dengamla rockrökaren Palisades Park är Stonesinfluenserna gigantiska. Fyra spår från Rolling Stones no 2 och en gammal ballad som vi faktiskt gjorde och t.o.m. finns inspelad: As tears go by.
Staffan: Eftersom de fyra repertoarlistorna förmodligen, och av handstilen att döma, har olika upphovsmän är det lite roligt att jämföra innehållet. På så sätt kanske man kan få fram de låtar som – om de återfinns på samtliga listor – utgör de som faktiskt spelades. Övre vänster: min handstil , övre höger: Kalles handstil, nedre vänster: Svennes handstil, samtliga tre i min ägo, nedre höger: i Pelles ägo och förmodligen framknackad av honom själv.
Listan uppe till vänster har karaktären av spellista, där vi parat ihop låtarna så att de skall passa under en spelkväll med en blandning av snabba och långsamma låtar, parvis för de dansandes skull:
1)You better move on
If you need me
Rolling Stones var ju den ena av två huvudsakliga inspirationskällor vars låtmaterial vi plundrade friskt. Att någon annan än Stones – i de här fallen Arthur Alexander respektive Fats Domino/ David Bartholomew -skrivit låtarna hade vi ingen större tanke på. De var Stoneslåtar och hade kommit till vår kännedom på bandets andra LP “Around and Around”. Det faktum att deras musikaliska uppbyggnad var enkel och att låtarna dessutom hade klart tjejtycke – det suckades och himlades med ögonen bland de unga damerna runt omkring när låtarna spelades eller fördes på tal – gjorde det lätt att införliva dem i repertoaren.
2) So mystifying
(Words enough to tell you)
Kinks första LP innehöll “So mystifying” och den skivan gjorde enormt intryck. “Words enough to tell you” ( inom parentes då jag är säker på att låten aldrig framfördes offentligt) kom ut på flexi-disc i Bildjournalen 1965. En liten tunn, mjukplastskiva i EP-format som rymde tre originallåtar och som medföljde ett nummer av Bildis. Förutom Mascots deltog Merrymen med “In vain” och Shanes med “People don´t like me”.Låtarna var inte tidigare utgivna och “Words enough to tell you” är ett av de bästa bevisen på Mascots storhet. Läcker låt skriven av killarna, fint framförd med mycket bra stämsång. Förmodligen fick vi inte stämsången att sitta hundraprocentigt så därför fick den aldrig slutgiltig form. Men Karl-Henrik tog ut såväl text som musik, båda tämligen avancerade. Starkt gjort av honom!
3) You´re gonna lose that girl
(From me to you)
Med såväl Kalle som Hans som duktiga stämsångare fick vi Beatleslåtarna att låta tämligen bra. Help-låten funkade väl, men Beatles gamla singelhit har jag inget minne av.Kom den ens in i replokalen?
4) Hi heel sneakers
If I fell
Tommy Tucker var Robert Higginbothams artistnamn och under det namnet hade han haft en mindre pophit i USA 1964 med “Hi Heel Sneakers”. Vår inspiration kom främst från Johnny Rivers version som dansade in på våra Tio-i-topp-listor. Kalenderbitaren kan lyssna till Kinks version av “Long Tall Shorty”, även den från Higginbothams/Tuckers penna och uppleva låtarnas uppenbara likheter. “Skolåten”-jag har aldrig blivit klok på vad för typ av sko som avsågs- var ett popbandsmässigt allmängods vid den här tiden. Det band fanns knappast som inte hade den på repertoaren. Vi var så förtjusta att den fick hänga med in i 80-talet! (Lyssna på versionen från Sociteten 1980 under MOXIES spelar in en LP).Beatleslåten från LP:n och filmen “A Hard Day´s Night” tillhörde våra balladfavoriter.
5)(Do you want to know a secret)
Blue, blue feeling
Kan inte påminna mig att vi någonsin spelade Billy J:s Beatleslån offentligt. Shaneslåten “Blue, blue feeling” vill jag påstå var ett av våra starkaste kort. Hans och Kalle tryckte på bra med mig i refrängen och låten kändes muskulös även i våra händer. Kom från LP:n “The Shanegang” (1965) som fanns i någons skivsamling. Kommer någon ihåg vems? Jag sätter min slant på Hans-Åke, Kalle Weddig eller Gösta Karlsson.
6) No reply
Congratulations
“No reply” var ytterligare en favorit från “Beatles For Sale”. Jag kom i mycket att dominera låtvalet och den här typen av lite snabbare, melodiska ballader var/är jag svag för. Stonesbaksidan till singeln “Time is on my side” hade alla förtjänster: lätt att repetera in och lära sig texten till, hade ett rejält sug och tillhörde inte de vanligaste Stoneslåtarna som alla band tröskade varför den lät “fräsch”!
7) Poison Ivy
(Nobody I know)
Här ger vi oss på Leiber/Stoller via Rolling Stones. Jag blev aldrig klok på vad giftig murgröna hade med saken att göra. Att det hade någonting med begreppet “se men inte röra” kunde jag förstå och en del sjukdomar nämndes i texten, men…. Det syns inte minst på den utskrivna texten att vi inte hade full koll på de riktiga orden. Men en fräck låt var det och den blev hyggligt bra dessutom. Beatleskompositionen som Peter & Gorden fick en hit med var nog lite för mesig för att passera de andras kritiska nålsögon. Jag suktade 1964 efter en blond medkonfirmand från Norrköping till den låten, förmodligen därför jag försökte få med den…..
8) I won´t untie you
Run for your life
En ballad från tidigare nämnda Shanes-LP, skriven bl.a. av trummisen Torra Rautio, kom att bli en av våra “okända” låtar i repertoaren. Annorlunda på flera sätt hade den ändå en behaglig melodi och trumslagare K. fick ägna sig åt känsligt spel på pukorna. Med tanke på att “Rubber Soul” var tämligen avancerad var vi rätt stolta över att kunna göra John Lennons fräcka låt med hedern någorlunda i behåll.
9)(Colours)
Memphis Tennessee
Donovans låt var enkel och fanns med när de inrepade låtarna var få. Spolades så fort som repertoaren svällt. Chuck Berrys tvåackordshistoria från rock´n rollens huvudstad var ju ett lättspelat allmängods som “alla” gjorde. Följdaktligen kunde vi visa oss trendiga och vips hade vi en ny låt i repertoaren. Vår inspiration kom nog, ärligt talat, mest från Johnny Rivers version som hade besökt Tio-i-topp i den här vevan.
10) Honey Don´t
For your love
Återigen en tämligen enkel dänga med Beatlestouch. Att det var Carl Perkins som skrivit Ringos sånglåt var nog inte allom bekant. Yardbirds kommersiella genombrott som fick Eric Clapton att hoppa av gruppen i avsmak, var en helt annan femma. Fräckt och riktigt bra i MOXIES version, inte minst vokalt. Ja, Hans och Karl-Henrik igen. Om nu inte den konstnärligt lagde batterist K. drog ut för länge på pauserna och och därefter drog upp tempot i det lite rockigare mellanpartiet. : – )
11) Tell me why
Bye bye Johnny
Återigen ett spår från “A Hard Day´s Night”. Finessrik och tempostark kom den här låten att bli bland det bästa vi gjorde. Kalle harmonierade som vanligt väl och inte nog med det: i sticket fanns en rad som låg så in i bänken högt att Kalle fick ta den själv med sin ljusa röst: “Is there anything I can doooo?” Chuck Berrys uppföljare till Johnny Bertil – som “Johnny B. Goode” emellanåt kallades i våra interna kretsar- kan jag inte påminna mig att vi spelade ens i replokalen.
12) Tell me
Donna
“Tell me” var den tredje låten MOXIES överhuvudtaget repade in, således tillsammans med “Play with fire” den äldsta låten i repertoaren som fanns med under hela karriären. Båda snodda ur Rolling Stones lilla påse av tidiga egenkompositioner. “Donna” var en allmän favorit bland nystartade svenska popband genom sin enkla konstruktion och hjärtslitande innehåll! Richie Valence förknippade vi med “Donna” – inte “La Bamba” som skulle komma att uppmärksammas mera ett par decennier senare.
13) And I love her
(Dizzie Miss Lizzie)
Ännu en i raden av Beatlesballader, t.o.m med tonartshöjning. Observera att detta är före dansbandenseran då tonartshöjningar blev till något automatiskt suspekt om inte förkastligt! En låt som jag tyckte låg bra till för mitt röstomfång, även om tonartshöjningen gjorde slutet något ansträngt. John Lennon hade gjort en glödhet version av Larry Williams “Dizzie Miss Lizzie” på “Beatles For Sale” men vår respekt var nog alldeles för stor. Kan inte påminna mig att vi kände på den ens på rep.
14) (Under the boardwalk)
Play with fire
Har inget minne av att “Baldwalk” kom längre än till ett rep. Den hade ett starkt sug men låtens två delar krävde en hel del för att bli en helhet. Den lämnade aldrig replokalen vad jag tror. Däremot slet vi gärna och ofta på Stones egenkomposition, dessutom signerad upphovsmannapseudonymen Nanker/Phelge. ( Sigge och jag var mycket tagna av Micks och Keiths pseudonym som vi tyckte var fräck bortom alla gränser. Ja till och med så imponerade att Sigge döpte sin hundvalp till Nanker/Phelge om jag minns rätt!) En av Stones tidigaste egna kompositioner och MOXIES första inrepeterade låt i repertoaren om mitt minne inte sviker mig!
15) I don´t want to see you again
I´ll get you
Fick jag inte sjunga Peter & Gordons första hit fick jag ta till uppföljaren. Det var ju ändå John och Paul som hade skrivit den. Mjuk, melodisk ballad med typiska Lennon/McCartney-ingredienser. Skön melodislinga! Beatlesaktig men ändå rätt okänd! Okomplicerad att lära in. Kunde det bli bättre? Men Beatles singelbaksida, “I´ll get you”, testade vi nog aldrig ens. Alldeles för mesig! Till och med för mig!
16) From a window
You like me too much
Ännu mera Lennon/McCartney. Först Billy J.Kramers bautahit som hade samma förtjänster som Peter & Gordon-låten ovan. Däremot var låten från “Help” en betydligt större utmaning som klarades med glans, vill jag påstå!
17) (I´ll be back)
(All my loving)
Nu hamnar även tilltänkta låtar på listan. “All my loving” repades nog inte ens. Trots att detvar JånåPål
18) The night before
Bring it on home to me
Help-låten blev RIKTIGT bra men Animals pianobaserade hit har jag inga minnen av…
19) ( Little Marie)
Things we said today
Vår förtjusning i Chuck Berry kom -som jag minns det- via av oss betydligt mer hörda källor som Beatles, Stones eller, som i det här fallet, återigen, Johnny Rivers. “Little Marie” utgör fortsättningen på den berättelse som börjar berättas i “Memphis”. Ett lätt sätt att lägga karbonpapper på en låt, så vips! En ny låt i repertoaren. Men den kan inte ha spelats ofta av oss, eller…??? Återigen är Beatles-LP:n “A Hard Day´s Night” källan till denna behagliga uptempoballad. Den höll hela vägen till 1982.
20) Girl
Roadrunner
Sällan har jag varit så förtjust i en låt som denna Lennon-ballad från “Rubber Soul”. Vi fick hyfsat stuk på den 1966 och det var förmodligen ett av våra bättre nummer, även om vi skippade – den i mitt tycke – inte särskilt lyckade tit-tit-tit-tit-kören i sticket. Även “Girl” kom med på LP-skivan 16 år senare. Det blev ett riktigt bra spår som -faktiskt- fick ett par spelningar i radion. “Roadrunner” lånade vi av The Zombies även om vi hade mött den via The Pretty Things och andra mer rhythm`n blues-baserade band. En av de tuffaste låtarna man kunde ge sig på då! Vårt resultat blev riktigt lyckat. Lyssna själva!
Här är en manuellt nerskriven låttext; mödosamt uttydd med örat tryckt mot högtalaren, ena handens fingrar trevande på bandspelarknapparna, den andra med kulspetspennan i ett krampaktigt grepp. Too late
På Karl-Henriks spellista finns flera lite mer avancerade låtar vilket tyder på att den är av senare datum än min. Där finns
Stop your sobbing. Kinks uptempoballd passade oss som handsken och kom i första par på scen och skoldansinspelningen.
Needles & pins. Jackie de Shannons låt blev en hit med The Searchers, varifrån vi lånade den. Fanns med på skoldansen i oktober och finns således inspelad. Samma gäller för
Woman . Låt från Zombies första LP, en skiva som influerade mig oerhört. Så till den milda grad att vi förutom denna egenskrivna låt också nallade deras version av en gammal klassiker som Ray Charles bl.a. tagit upp, nämligen
Sticks and stones. Måste få tala något i egen sak när jag konstaterar att Woman från skoldansinspelningen är en riktigt fräckt och vasst gjord cover av ett gäng tonåringar som bara spelat sina instrument och ägnat sig åt det här en sådär 16 -17 månader!
Långt ner på Kalles lista kommer tre låtar som vi inspirerats att göra genom flitigt diggande av Beachers på Sunds:
Darlin´, Too late och Dang me ingick i Beachers repertoar. Vad jag kommer ihåg blev bara mittlåten bra nog att framföras publikt men någon annan har kanske andra hågkomster?
På Svens lista, som verkar tidsmässigt överensstämma med Kalles finns ytterligare två Searcherslåtar:
Four strong winds och Take me for what I´m worth. Båda dessa Searcherslåtar hade nog mig som drivkraft. Förstnämnda finns med på inspelningen men jag tror inte vi fick någon styrsel på den sistnämnda. Det som förvånar mig mest är nog Mojo, som lär står för den gamla bluesklassikern Got my mojo working och som också återfanns på Zombies-LP:n men som jag inte kommer ihåg att vi gjorde på 60-talet. Däremot på 70-, 80-, 90- och 00-talen : -). Innan Svens avslutande parenteslåtar, låtar som uppenbarligen inte är färdiga att presenteras för publik, återfinns Stones – idag något genustvivelaktiga- Stupid girl. Men att vi fick sväng på den tvivlar jag på.
Det mest intressanta med Pelles lista är att den ser ut att överensstäma med min, förmodligen hela vägen de 40 första låtarna. Därefter kommer sådant som vi nog kände på för att om se det funkade att införliva i repertoaren
Help. Beatlesklassiker som jag är osäker på om vi framförde någon gång. Förutom dengamla rockrökaren Palisades Park är Stonesinfluenserna gigantiska. Fyra spår från Rolling Stones no 2 och en gammal ballad som vi faktiskt gjorde och t.o.m. finns inspelad: As tears go by.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar